Titta där borta, bakom Liseberg.
Ebbot Lundberg pekar mot studion som Soundtrack of our lives spelar in i.
Vi har precis kommit in från östra Göteborg. Om en stund så är vi på väg till Masthugget.
Men redan nu listar Ebbot Lundberg ett par saker som han tycker skulle göra Göteborg vackrare.
Den viktigaste är hamnen.
– Stena Line måste ha sina färjor någon annanstans. I hamnstråket ska det ligga bostäder, restauranger, klubbar. Vi kan inte slarva bort en sådan fantastisk miljö vid vattnet. Du, ta till vänster där framme.
För en halvtimme sedan kom han från ännu en utlandsspelning och redan nästa dag är det dags för en ny. Och ännu en dagen därpå.
Men nu blir han ung, inte 44 som han är, snarare 20, för nu berättar han om var han har bott i Göteborg. Han är visserligen uppväxt i Askim, men han hade många år kring Järntorget och Linnéplatsen.
Innan vi kommer dit ska han bara säga ännu en sak om Göteborg:
– Ibland kan jag längta efter hur det såg ut förr, långt innan jag föddes. Ja, med många fler kanaler. Som det var innan de fick för sig att allt skulle byggas nytt, som om stan hade bombats. Som om själva meningen var att ta bort det vackra.
Jo, en sak till:
– Göteborg är en rörig stad när det gäller trafiken. Jag får alltid höra det av besökare, att de har svårt att hitta. Det är något med stans struktur och uppbyggnad.
Han har bott inne i Göteborg i 15 år. Fjällgatan. Kvarnbergsgatan. Andra Långgatan. Olivedalsgatan.
– Det var en bra period i mitt liv, om än fattig för i de kvarteren får man hur mycket p-böter som helst.
Det var i de områdena han skrev många av Soundtrack of our lives mest berömda texter, till exempel ”Instant repeater '99”.
– Jag låg och solade utanför Masthuggskyrkan och så bara kom den texten.
– Det finns något som gör Göteborg till en så bra musikstad.
Och vad är det?
– Det är något med attityden och atmosfären och hur stan ligger geografiskt. Det finns en känsla i Göteborg som är väldigt kreativ. Det blåser in i skallen på en. Kanske är det den choosefria attityden. Vi som bor här har inget storstadskomplex, vi blir inte så lätt imponerade precis.
Hur är det att spela här på hemmaplan?
– Det är de allra svåraste spelningarna. Publiken i Göteborg är den mest svårflirtade. Hälften av åskådarna står och tänker att det där hade vi kunnat göra bättre själva.
Hur förbereder du dig inför en sådan spelning?
– Inte på något särskilt sätt. Vårt band präglas av att det får bära eller brista. Det som händer det händer. Händer det inget får vi se till att göra så att det händer. Det får växa fram av sig självt. Organiskt.
Finns det något Soundtrack of Gothenburg?
– Ja, det finns åtminstone något ruffigt i luften, något
som hamnar i musiken som spelas här.
Han säger att en kritiker från Malmö brukar nämna Göteborgskörerna.
– Ja, de finns där som något slags horisont i en del av vår musik. Och jag gillar det. Stockholm är mer feminint, Göteborg är som Liverpool och Manchester. Träffar man folk därifrån så upptäcker man att de har samma slags humor som vi har i Göteborg.
Menar du när du träffade bröderna Gallagher i Oasis?
– Ja, vi upptäckte snabbt att vi hade något gemensamt, något i språket, något i musiken. De har också en rastlöshet i det de gör. Ju mer jag tänker på det så avspeglas det i… Sväng till vänster här. Kolla det här området.
Vi är i Gårda.
– Det här som vi ser här, det är en del av det som skapar västkustsoundet. Det finns inte någon annanstans.
Han jämför hur det är med de sex år han bodde i Stockholm.
– Vad skitnödigt det var där. Det är visserligen en vacker storstad, men atmosfären där är inte sund. Folk tänker så mycket på ytan, så det var befriande att komma tillbaka. Folk här bryr sig inte mycket, mer än att det ska finnas en skön stämning. I Stockholm var det som att befinna sig i en öken och jag måste ha det där saltvattnet för att överleva.
Från Stockholm flyttade Ebbot och hans familj till Särö, till ett 1700-talstorp, och Ebbot vill bo där för tystnadens skull.
Men här i stan vill han att det ska låta, och det som gör honom mest upprörd, förutom att hamnstråket inte är tillgängligt för folk, är decibelkraven på klubbarna och konserterna.
– I en stad ska det låta mycket.
Vi åker vidare, men inte till Hisingen.
– Nej, jag har ingen speciell relation till Hisingen. Vi hade en replokal där en gång i tiden, annars har jag knappt varit där. Det är samma sak med de norra förorterna, det är fel sida av stan för mig.
Vad säger du till folk om Göteborg när du är utomlands?
– Att det är exotiskt. Unikt. Att västkusten är en av de vackraste platserna på jorden, om man tänker bort norrmännen med plastbåtar.
Seglar du mycket?
– Nej, det var ett tag sedan. Men jag längtar efter det. Det är nog därför som jag pratar så mycket om det.
Nu siktar vi på Särö.
– Förr gick det tåg dit. Tänk om det kunde gå en färja dit, det skulle jag gilla.
Vi åker genom industriområdet med Astra Zeneca och Ebbot säger att det inte är den vackraste delen av stan, men här känner han åtminstone att man närmar sig vattnet.
Och sedan är det några raksträckor och några svängar och vi åker in mot Östra Särö. Det är inte den välbärgade delen av Särö.
– Detta är hantverks-Särö. För mig är det avslappnat och skönt och pittoreskt. Till vänster här. Här bor jag.
Hundarna Moses, Alfons och Astrid möter honom med att skälla sönder tystnaden.
Skulle du kunna tänka dig att skriva en sång om Göteborg? Om kommunledningen ringde och bad dig?
– Jag skulle aldrig självmant skriva en sådan sång, men om jag blev ombedd, så gärna det.
Vad skulle den handla om?
– Spårvagnarna. Poseidon. På tal om Poseidon, så tycker jag att de ska fixa så att han återigen får tillbaka rätt storlek på sitt kön. Jag förstår inte varför folk tyckte det var så stötande. Det är inte likt göteborgarna att vara så känsliga.
Stig Hansén
