Riksbanken till 1900-talet

Textförfattare: prof. Sven Fritz


Inledning


Förvaltningsorganisationen


Bankens verksamhet 1600-1800-talen


Bankens verksamhet 1800-1900-talen

 

Riksbanken i politiken


Referenslitteratur


Inledning

Trots att Palmstruchska banken vållat förluster och svårigheter och väckt ovilja och förbittring togs det som självklart att en bank behövdes. Vid 1668 års riksdag överlämnade regeringen till riksdagen att avgöra hur "bankoverket" skulle kunna vidmakthållas och stärkas. Mot riksdagens slut avgav regeringen på ständernas begäran i det syftet en "försäkring ... på några villkor och fördelar till Bankens bästa". Den innebar att såväl bankens förvaltning som all lagstiftnings  och förordningsmakt om den överlämnades till ständerna. Dessa utfärdade kort därefter 1668 års bankoordning jämte instruktioner för bankledningen. Bankoordningen jämte 1681 års bankoreglemente (förnyat och reviderat vid senare riksdagar) reglerade Riksbankens verksamhet till 1897 års av regering och riksdag gemensamt stiftade riksbankslag. Denna lade den formella grunden för Riksbankens utveckling till en efter tidens förhållanden modern centralbank.

 

Den 1668 nya institutionen kallades i Kungl. Maj:ts försäkring bara "Banken" och i bankoordningen "Banken i Stockholm". Beteckningen "Banken" med stort B levde länge kvar som kortform för den så småningom officiella benämningen Riksens Ständers Bank (under det karolinska enväldet Kungl. Maj:ts Ständers Bank). Moderniserat till Rikets Ständers Bank utan gammalsvenskans dubbla genitiv utbyttes namnet vid tvåkammarriksdagens införande 1866 mot Sveriges Riksbank.

 

Den nya banken framstår i vissa avseenden som en fortsättning av den Palmstruchska banken. Den var en statsinstitution, och den övertog den gamlas organisering på två huvudavdelningar. I andra avseenden var den en helt ny institution. Den gamla hade varit en av regeringen kontrollerad, sedelutgivande bank ledd av en direktör. Den nya banken kontrollerades av riksdagen och styrdes som andra tidens ämbetsverk kollegialt av politiskt valda fullmäktige. Den drev under sin första tid en rörelse som till största delen grundades på räntebärande inlåning.

 

Den historiskt sett mest betydelsefulla nyheten var emellertid att Banken blev ett riksdagens verk. Dess roll som kreditgivare till allmänheten förblev länge stor, men dess politiska betydelse var fram till 1800 talets slut också mycket stor. Den blev under den tiden en av riksdagens viktigaste angelägenheter såsom instrument både i kampen med regeringen om statens finansmakt och i penning  och valuta  och kreditpolitiken. Bankfrågor kom under 1700-talet och ännu mer under 1800 talet att inta en rangplats i politiken. Endast vissa aspekter av detta mångfacetterade ämne kan dock kortfattat beröras i den översikt som följer efter redogörelserna för Bankens förvaltning och verksamhet.

 

Riksdagens fyra stånd tog till 1800-talets början liten direkt befattning med sin bank. Bankfrågorna kunde inte behandlas som allmänna riksdagsärenden, dels därför att Banken omgavs med stort hemlighetsmakeri, dels därför att bondeståndet först år 1800 blev delaktigt i makten över banken. På 1820-talet påbjöds att Bankens ställning liksom bankofullmäktiges verksamhetsberättelser och bankoreglementena skulle offentliggöras. Bondeståndet fick till år 1800 ångra att det vid bankfrågans behandling vid riksdagen 1668 uttalade att det hade "intet förstånd därpå ... och ville intet hava med Banco att beskaffa".

 

Från och med riksdagen år 1800 tillsatte vart och ett av de fyra stånden tre bankofullmäktige. Vid tvåkammarreformen 1866 sänktes antalet fullmäktige till sju. Dessa valdes årligen av 48 elektorer, 24 från vardera kammaren. 1894 infördes treårig mandatperiod; två fullmäktige skulle avgå varje år.


Ständernas (före 1800 de tre högre ståndens) direktivrätt utövades under den karolinska tiden av bankoutskott, särskilda kommissioner och deputationer, under frihetstiden av sekreta utskottet och dess bankodeputation, under gustavianska tiden av bankoutskott och hemliga utskott och från 1809 av riksdagens ständiga bankoutskott. Bankens verksamhet reglerades i detalj av ett omfångsrikt reglemente som från och med frihetstidens början endast kunde ändras vid en riksdag. Bankodeputationer och bankoutskott fastslog inte bara den framtida bankpolitiken utan granskade också noga om och hur bankofullmäktige följt det senast utfärdade reglementet.

 

Den periodiska granskningen av Bankens förvaltning vid riksdagarna hotades emellertid av att 1772 års regeringsform gav kungen rätt att bestämma när riksdagen skulle inkallas. Vid 1778 års riksdag inrättades därför bankorevisionen för att skydda ständernas makt över riksbanken och förhindra konstitutionella övergrepp från kungens sida. Vid de regelbundet genomförda revisionerna skedde en detaljerad siffergranskning och kontroll av att bankofullmäktige följt riksdagens instruktioner. Efter modell av bankorevisionen tillkom 1789 en revision av riksdagens nygrundade verk, Riksgäldskontoret. De två revisionerna sammanslogs år 1800.

 

Före 1897 års riksbankslag hade riksdagen odelad makt att tillsätta Bankens styrelse, fullmäktige, och, utom åren 1688-1700, oinskränkt direktivrätt över dess verksamhet. När det karolinska enväldet fullt genomförts proklamerade nämligen Karl XI att alla förordningar om Banken, gamla som nya, var kraftlösa utan hans godkännande, men i stora nordiska krigets början gav Karl XII i januari 1701 åter ständerna rätten att på egen hand utfärda förordningar och bestämmelser om Banken.

 

Efter enväldets fall blev Bankens ställning statsrättsligt allt klarare definierad. Ulrika Eleonora och Fredrik I utfärdade som regenter 1719 respektive 1720 särskilda stadfästelser av växel  och lånebankens privilegier och förmåner. I Adolf Fredriks kungaförsäkran av 1751 intogs att "bankoverket" hädanefter som dittills skulle "stå under ständernas egen och enskilda vård och förvaltning och för allt intrång hägnas". Samma formulering återkom i Gustav I1I:s kungaförsäkran av mars 1772, men i den regeringsform som han omedelbart efter statskuppen i augusti lät antaga hette det i § 55 att Riksens Ständers Bank som dittills skulle förbli under ständernas "egen garanti och vård" och skulle förvaltas efter de reglementen och stadgar som ständerna redan utfärdat eller skulle komma att utfärda. Ett stadgande av motsvarande innehåll inflöt i 1809 års regeringsforms § 72 och kompletterades i riksdagsordningens § 70 med att endast ständerna hade direktivrätt över bankofullmäktige (och revisorerna).


Förvaltningsorganisationen

Banken hyrde till en början lokaler i det Oxenstiernska huset i Storkyrkobrinken, men flyttade 1680 till ett nybyggt hus vid Järntorget, ritat av Nicodemus Tessin d.ä. Inledningsvis hyrdes huset av staden, som hade byggt det för Bankens räkning med av Banken utlånade medel. 1693 blev Banken ägare till huset. Samtidigt utökades lokalerna till en vid sidan av den äldre uppförd byggnad.

 

Bankens förvaltning var i två hundra år komplicerad och tungrodd. Dess rörelse förblev länge organiserad på två avdelningar, växelbanken och lånebanken. I början av 1800 talet tillkom Riksdiskontverket, 1815 omorganiserat som Bankodiskontverket. Detta var liksom Riksdiskonten formellt fristående från Banken men var i praktiken en del av Banken och höll till i dennas hus.

 

Det dagliga arbetet leddes av bankokommissarierna i enlighet med bankoordningen, senaste bankreglemente och fullmäktiges direktiv. Det fanns ingen chef för Banken. Rutinerna var inte kundvänliga. För att hämta ut ett beviljat lån eller ta ut en insättning från lånebanken (eller omvänt betala tillbaka ett lån eller göra en insättning) krävdes det sålunda två besök i Banken, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen, med spring mellan olika expeditioner och kassor som låg på skilda håll i de två husen. Ett sådant betalningsärende krävde enligt en uppgift från mitten av 1800-talet 13 handläggare. Besväret och tidsförlusten gjorde att många stockholmare och alla utsocknes använde kommissionärer, anställda i Banken eller andra, som mot betalning skötte deras affärer med Banken.

 

Moderniseringen av Bankens förvaltning började på 1820-talet med den redan nämnda uppluckringen av hemlighetsmakeriet, men den kom att ta lång tid. 1836-37 övertog en depositionsavdelning växelbankens girorörelse och en låneavdelning efterträdde lånebanken. 1841 organiserades Banken på sju avdelningar med varsin bankokommissarie som chef. 1872 blev diskonten även formellt en avdelning inom Riksbanken. Samtidigt förenklades också kundernas relationer med Banken. Hela dess rörelse med allmänheten samlades i en banksal och kommissionärssystemet avskaffades.

 

Det tog också sin tid att ge Banken en chef. 1845 utsågs två av fullmäktige att såsom deputerade sköta de nu viktigare växelaffärerna. 1867 beslöts att de två deputerade även skulle sköta föredragning av låneärenden och utöva tillsyn över den inre förvaltningen. 1873 delades uppdraget så att en blev deputerad för växelärenden och en för inre förvaltningen och vissa krediter. 1874 utsågs till deputerad för växelärenden en bankman utanför politikerkretsen. Denne blev under sina 26 år som växeldeputerad de facto riksbankschef, vilket kodifierades genom att befattningen 1901 fick beteckningen förste deputerad.

 

Bankens yttre organisation började också förändras på 1870-talet. De två i viss mån självständiga lånekontoren i Göteborg och Malmö, båda inrättade 1824 för att ersätta de likviderade privata diskonterna, blev 1872 avdelningskontor till huvudkontoret i Stockholm liksom lånekontoret i Visby av 1851. Dessutom tillkom ett avdelningskontor i Luleå och ett öppnades 1876 på Malmtorgsgatan i Stockholm; nedre Norrmalms utveckling till stadens nya affärscentrum hade börjat. Under åren 1880-96 blev organisationen rikstäckande genom nya avdelningskontor i elva residensstäder.

 

Huvudkontorets från 1600-talet stammande lokaler var trots modernisering i början av 1870-talet föga tidsenliga. Fullmäktige uppgav 1873 att guld  och silverkassorna var spridda i källare och i de fem våningar i två hus som Riksbanken disponerade. Den egentliga bankrörelsen jämte förvaret av låne- och säkerhetshandlingar och andra värdepapper var förlagd flera trappor upp i översta våningen i en byggnad som också inrymde sedeltryckeri med torkugn, brännugn för sedlar och bokbindarverkstad. Redan i början av 1870-talet rådde allmän enighet om att en nybyggnad var nödvändig, men Riksbankens byggnadsfråga blev en av den svenska politikens verkliga "långbänks" ärenden. Först 1906 kunde den till centralbank förvandlade statliga affärsbanken och subventionsanstalten flytta in i nya lokaler bakom riksdagshuset på Helgeandsholmen.


Bankens verksamhet 1600-1800-talen

Erfarenheterna från Stockholms Banco medförde att all sedelutgivning var förbjuden för den nya banken. Kungens förslag om sådan 1711 avvisades. Rörelsen grundades i någon mån på fonderade vinster men framför allt på inlåning, räntelös avistainlåning i växelbanken och räntebärande inlåning på tid i lånebann.

 

Växelbankens inlåning på giroräkning nådde inte så stor omfattning, men ökades en hel del under perioder när lånebanken var stängd för insättningar. Den utnyttjades framför allt av offentliga myndigheter, statliga och kommunala. Växelbanken kom dock mot sin vilja att i viss utsträckning tillhandahålla bekvämare betalningsmedel än det otympliga kopparmyntet, därför att allmänheten använde vissa av dess interna utbetalningsanvisningar och kvitton som sedlar.

 

Varje insättning i lånebanken var ett lån till banken mot en attest (ett depositionsbevis) ställd på innehavaren med sex månaders löptid och sex veckors uppsägning. Årsräntan var från början 6 % men sänktes till 5 %, när lagens maximiränta och därmed Bankens utlåningsränta nedsattes från 8 till 6 %.

 

Utlåningen skedde mot realsäkerhet, ibland förstärkt med borgen, men aldrig enbart namnsäkerhet. Lånen beviljades på ett halvt till ett års tid med möjlighet till förlängning. Lånen mot inteckning i fastighet dominerade stort. Utlåningen till allmänheten motsvarade tidvis inte den stora inlåningen. Enligt en äldre uppfattning gav Banken mest konsumtionskrediter och lyckades inte komma i kontakt med handel och industri. Denna uppfattning är dock inte väl underbyggd. Bakom många låntagares adels  eller ämbetstitlar dolde sig då som senare personer med näringslivsintressen, och försöken på 1690-talet att utvidga utlåningen till tidens stora tillväxtbransch järnhanteringen tycks ha fått resultat. Under detta årtionde svarade bruksägare för 11-13 % av utlåningen, och grosshandlare med intressen i järnexporten tog upp lagerhållningskrediter.

 

Bankens placeringssvårigheter när inlåningen starkt ökades under kriget i senare delen av 1670-talet och under åren 1702-1709, det stora nordiska krigets tidigare del, underlättades genom att kronan tog upp stora lån. Krigföringen finansierades således i praktiken delvis genom statlig upplåning från landets invånare förmedlad av Banken.

 

Banken hade stora likviditetsproblem, som ytterst berodde på att den inte hade rätt att utge sedlar och hade små möjligheter att påverka in  och utlåningen genom ränteförändringar inom den gräns som lagens räntemaximum satte, eftersom räntesatserna var fastställda i bankreglementena. Under 200 år skulle Banken inte kunna driva någon räntepolitik och försöka åstadkomma jämvikt mellan utbud och efterfrågan på kredit. Lösningen på likviditetsproblemen blev att tidvis stängdes lånebanken för inlåning, tidvis stängdes dess utlåning.

 

Efter Poltava upphörde Banken praktiskt taget att fungera som kreditinstitut. När underrättelsen om nederlaget nådde Stockholm i augusti 1709 utsattes Banken för en s.k. run. All utlåning inställdes, och insatta medel som sades upp fick inte tas ut. Ränta betalades på inlåningsattesterna som också fick användas för återbetalning av lån och för räntelikvider. Lånebankens inlåning sjönk och utlåningen till allmänheten närmade sig avveckling. Under åren 1711-13 tvangs Banken att ge kronan rätt stora försträckningar som skulle betalas med inflytande statsinkomster, men betalningen av både kapital och räntor dröjde länge. Trots bankledningens starka protester anslogs de utlovade statsinkomsterna till krigsfinansieringen.

 

Under frihetstiden ändrade Banken i hög grad karaktär. Vid dess ingång hade som framgått den karolinska tidens inlåningsfinansierade affärsbank förvandlats till en nästan ren girobank. Under 1730-talet inleddes åter en viss långivning på både fast och lös pant, men villkoren var sådana att efterfrågan på kredit blev mycket begränsad. Med hattarnas maktövertagande vid 1738-39 års riksdag inleddes en expansionistisk ekonomisk politik, och Banken blev det viktigaste instrumentet för den. Som statens bank var den liksom från starten statliga myndigheters kassahållare, men nu blev den huvudorganet för statsmakternas näringssubventionering. Understöd och subventionerande krediter från offentliga myndigheter och institutioner finansierades med krediter från Banken, och dennas starkt växande allt billigare utlåning på lösa panter och fastigheter inrymde en viss räntesubvention. Därtill finansierades ett misslyckat krig i riksbanken.

 

Den svällande billiga kreditgivningen från Banken innebar dels återskapandet av en institutionell sektor på den svenska kreditmarknaden, dels ett försök att sänka ränteläget på denna. Men kredit  och finanspolitiken utsatte valuta  och penningpolitiken för alltför stora påfrestningar med inflation, valutadepreciering och export av metallmyntet som följd. Sedlarnas inlösning med substansmynt måste uppges 1745. Sverige fick pappersmyntfot och flytande växelkurser. Den fortsatta expansiva kreditpolitiken och den monetära finansieringen av stora statliga underskott, delvis på grund av ett nytt misslyckat krig, spädde på inflation och valutadepreciering. Två halvhjärtade försök att ransonera kreditgivningen till allmänheten gjordes 1747 och 1759, och den "managed float'' genom tre successivt opererande växelkontor som prövades 1747-61 måste överges.

 

I början av 1760-talet trädde penning  och valutapolitiken i förgrunden. I början av år 1762 beslöt riksdagen att nästan helt inställa utlåningen till allmänheten och i slutet av året föreskrevs snabbare amortering och indrivning av utestående lån. Hattarnas kontraktion fullföljdes av mössorna som tog makten vid 1765-66 års riksdag. All utlåning inställdes liksom den räntebärande inlåning som införts vid sedelinlösningens upphävande 1745 och under 50-talet växt rätt snabbt. Endast växelbankens girorörelse återstod.

 

Valutapolitiken inriktades på en återgång till substansmyntfot vid den gamla pariteten med de ledande internationella valutorna. Deflationen och apprecieringen av valutan skulle ske successivt under flera år men blev mycket häftigare, därför att allmänhetens deflationsförväntningar kullkastade planen. De ekonomiska rubbningarna blev svåra, och mössorna drevs från makten.

 

Intresset för penningväsendets reorganisering förblev starkt vid frihetstidens återstående riksdagar, men de planer som gjordes upp stannade på papperet. 1769 öppnades Banken åter för utlåning, men endast kortfristiga krediter mot likvid pant gavs, framför allt lagerhållningskrediter på järn och andra metaller som vägts in på städernas metallvågar. Den fick också överta växelkontorens uppgift att försöka stabilisera växelkurserna, vilket resulterade i att den kom att förvalta en stor reserv av utländsk valuta i växlar.

 

Politiskt rådde det mot slutet av frihetstiden tämligen allmän enighet om att en stabilisering av den svenska valutans värde krävde substansmyntfot, dvs. en regim med fast växelkurs, med paritet med silvrets värde som norm för penningvärdet. Övergången från pappersmyntfot till substansmyntfot kallade man myntrealisation eller sedlarnas realisation, dvs. att dessa skulle vara inlösliga i reellt mynt. 1771-72 års riksdag överlämnade efter statsvälvningen till regeringen en inom bankoutskottet utarbetad så kallad finansplan med anhållan att Konungen måtte förordna om rikets "mynt  och finansverk". Hur långt Kungl. Maj:ts befogenheter skulle sträcka sig blev aldrig klargjort, men bankofullmäktige underkastade sig i de segslitna förhandlingarna så småningom Kungl. Maj:ts anspråk på ledningen vid valutareformens genomförande.

 

Utväxlingen av silver mot sedlar påbörjades 1776, men formellt trädde valutareformen i kraft den 1/1 1777. De gamla myntenheterna daler silvermynt och daler kopparmynt, indelade i 32 öre och med den inbördes värderelationen 1:3 utbyttes mot riksdaler specie, silverriksdaler, indelad i 48 skillingar à 12 runstycken. 18 daler kopparmynt och sex daler silvermynt motsvarade en riksdaler.

 

Från och med 1777 var Bankens huvuduppgift att bevara den effektiva silvermyntfoten, dvs. att vid anfordran inlösa sina sedlar med silvermynt eller myntmetall. Riktlinjerna härför drogs upp vid 1778-79 års riksdag. Man var väl medveten om förväntningarnas betydelse. En stram preventiv penningpolitik skulle göra valutapolitiken trovärdig som det heter idag, dvs. förebygga varje tvivel om att sedelinlösningen skulle kunna bestå på lång sikt.


Kraven på Bankens likviditet sattes mycket högt. Kvoten mellan metalliska kassan och beloppet av utelöpande sedlar plus växelbankens avistainlåning fick inte understiga rådande 2/3 och skulle höjas till 3/4 genom ökning av metalliska kassan och viss sterilisering av sedlar. För att förebygga deflation medgavs en viss lånerörelse, men för att trygga Bankens höga likviditet skulle den var kortfristig och säkerheterna likvida. Principen tillämpades nästan undantagslöst i både den allmänna lånerörelsen, huvudsakligen lagerhållningskrediter på järn och andra exportmetaller, och den centralbanksmässiga till kronan och diskonterna. För att förhindra inflation förbjöds tillsvidare långfristig fastighetsbelåning och förhindrades kronan att i fredstid finansiera underskott i Banken.

 

Eftersom nästan alla Bankens utlåningsräntor låg under rådande räntemaximum och under räntorna på den icke organiserade kreditmarknaden erhöll så gott som alla dess låntagare en gåva i form av räntesubvention. I huvudsak gynnades dock bara vissa sektorer av näringslivet: bergsbruket, manufakturerna och handeln med dessas produkter. Konflikten mellan Bankens huvuduppgift att bevara silvermyntfoten såsom uttryck för penningvärdets inre och yttre stabilitet och dess uppgift att vara organ för den statliga näringssubventioneringen kunde bemästras genom begränsningen av Bankens lånerörelse.

 

Det har hävdats att kraven på Bankens likviditet sattes för högt och att begränsningen av dess lånerörelse drevs för långt, dvs. att en större kreditgivning från Banken varit förenlig med silvermyntfotens bevarande, men sådana kontrafaktiska påståenden är det inte lätt att bevisa eller motbevisa. Däremot är det troligt att begränsningen av Bankens lånerörelse i viss mån kompenserades av att diskonterna hade krediter i Banken som fungerade som likviditetsreserver. De bör ha medfört att den organiserade kreditmarknadssektorn kunde förmedla en större kreditvolym än som skulle ha varit fallet om Bankens egen direkta utlåning ökats med diskontkrediternas belopp. Eftersom penningsystemet skulle fungera automatiskt och betingades av faktorer som inte kunde påverkas, spelade Bankens ledning en mer passiv roll i penning  och valutapolitiken än dessförinnan. Inte heller utnyttjade den det utrymme för diskretionära åtgärder som fanns utan blev snarare ett redskap för regeringens penning  och valutapolitik. Sålunda tillät den vid ett par tillfällen utan stöd i bankreglementet att Bankens reserver togs i anspråk för att motverka störningar på valuta  och kreditmarknaderna. Likaså var det på regeringens initiativ som Banken blev "bankernas bank" för diskonterna. Förhållandet mellan regeringen och bankledningen blev efter 1777 mindre fyllt av motsättningar än tidigare, därför att kronan på ett helt annat sätt än under frihetstiden affärsmässigt fullgjorde sina förpliktelser mot Banken. Efter 1786 försämrades åter relationerna, sannolikt på grund av det förändrade politiska klimatet. Den starka opposition mot kungamakten som framträdde på 1786 års riksdag tycks också ha påverkat sammansättningen av bankofullmäktige.

 

Länk till förklaring till diskonterna och penningsystem med automatik

 

Den prekära statsfinansiella ställning som det misslyckade anfallskriget mot Ryssland 1788-90 framkallade ledde till att ständerna 1789 inrättade ett nytt verk under sin styrelse, Riksgäldskontoret. Detta övertog ansvaret för statsskulden och skulle ta hand om statens upplåning. Den för Sverige säregna ordningen med ett statens skuldverk som var självständigt gentemot både regeringen och riksbanken inskränkte bådas finansiella makt.

 

För att täcka underskotten i statens finanser emitterade Riksgäldskontoret en stor mängd kreditsedlar, från början ett slags kortfristiga räntebärande obligationer avsedda att fungera som betalningsmedel. De blev inom kort räntelösa och i praktiken icke inlösliga i rikets mynt, dvs. riksbankssedlar. Riksgäldskontoret blev en sedelutgivande institution vid sidan av och snart överflyglande Banken. Den svällande volymen av pappersvalutan riksdaler riksgälds deprecierades i förhållande till Bankens silvervaluta, riksdaler banko, och utträngde denna nästan helt ur cirkulationen.

 


Bankens verksamhet 1800-1900-talen

1803 genomfördes en ny valutareform. Riksgäldssedlarna blev inlösliga i banko efter relationen 1,5:1. Det katastrofala kriget mot Ryssland 1808-09 ledde ånyo till sedelexpansion och hög inflationstakt. Utväxlingen av silver mot sedlar inskränktes och upphörde utan formellt beslut nästan helt 1809. Genom ytterligare stora emissioner av riksgäldssedlar inför kriget mot Napoleon 1812 tilltog inflationen och oredan i penningväsendet. Efter storkrigets slut sjönk prisnivån, men den svenska valutans yttre värde fortsatte sjunka på grund av starkare sänkning av den internationella prisnivån. I början av 1830-talet hade det fallit med en tredjedel från 1812/14 års nivå.

 

Liksom 1777 års myntrealisation genomfördes 1803 års under regeringens ledning, nu konstitutionellt klart tvivelaktig. Bankofullmäktige frångick nämligen på kunglig befallning den realisationsplan som riksdagen 1800 fastställt. Saken påtalades av bankorevisorerna, och bankoutskottet vid 1809-10 års riksdag klandrade fullmäktiges undfallenhet men erkände i sak att den kungliga realisationsplanen varit bättre än riksdagens.

 

1834 års riksdag fattade efter lång politisk strid och många uppskov beslut att omedelbart genomföra en ny återgång till silvermyntfot till gällande valutakurs. Mot 2 2/3 riksdaler banko eller 4 riksdaler riksgälds skulle en silverriksdaler utväxlas. Substansmyntfoten blev bestående till första världskriget. Räkneenheten omdöptes 1855 till riksdaler riksmynt indelad i 100 öre, och i början av 1870-talet övergick Sverige liksom övriga nordiska länder till guldmyntfot. Danmark, Norge och Sverige ingick därvid en myntunion med kronan som likvärdig räkneenhet och myntunionen utsträcktes på 1890 talet till sedlarna.

 

Under de långa förarbetena till 1834 års myntrealisation hade Sverige i kronprins, från 1818 kung Karl Johan en regent med starkt intresse för valutafrågorna. Han anordnade under både 1810- och 1820-talen växeloperationer för att höja valutans yttre värde eller åtminstone hindra dess fall. Vid 1817 18 års riksdag överlämnade regeringen valutafrågan i riksdagens händer, men till något avgörande i valutafrågan kom ständerna varken vid 1823 eller 1828 30 års riksdagar. Vid den senare övervanns dock kungens motstånd mot realisation till gällande kurs i utbyte mot delaktighet i lagstiftningen om Banken, men den blev betydelselös vad gällde makten över Bankens rörelse.

 

Efter tre årtionden med långvarig inflation, ett kortvarigt försök att stabilisera penningvärdet följt av en ny stark inflation och depreciering av valutan är det inte förvånande att riksdagen lade stark vikt vid problemet att göra det ekonomisk politiska målet stabilitet i penningvärdet, definierat som paritet med silvervärdet, långsiktigt trovärdigt. Tanken kom särskilt klart till uttryck i de förenade stats  och bankoutskottens utlåtande vid 1823 års riksdag som rekommenderade uppskov med realisationen. Motiveringen var det allmänna misstroendet mot Bankens förmåga att långsiktigt fullgöra sin förpliktelse att vid anfordran lösa in sina sedlar trots att den metalliska kassan, vad utskotten kallade "reella fonden", motsvarade nästan hälften av sedelstocken. Utskotten delade inte den uppfattningen att "fortgången och beståndet av en realisation icke berodde på annat än ett visst förhållande mellan bankens reella fond och dess utelöpande sedlar", utan det var "den allmänna övertygelsen att banken utöver vad dess tillgångar i klingande mynt visa kan fortfara att betala sina sedlar med reella penningar, som skall återvinnas" [kurs. här]. Att den starka inflationen före 1803 års myntrealisation undergrävt trovärdigheten hos detta försök att stabilisera penningvärdet kan beläggas, och utvecklingen efter 1809 måste rimligen ha påverkat förväntningarna i negativ riktning.

 

För att bevara silvermyntfoten ansågs Riksbanken 1834 liksom 1777 behöva vidmakthålla en mycket hög likviditet, men den sattes nu inte fullt så högt utan vid normalt 2/5 metalltäckning. Bestämmelserna gav återigen bankofullmäktige litet utrymme för diskretionära åtgärder. Före 1845 föreskrevs preventiva åtgärder för förebygga en försvagning av metallkassan, men från och med 1845 skulle politiken vara repressiv. Vid kontinuerlig utströmning av silver ur Banken skulle den deflationistiska effekten av sedelinströmningen i första hand förstärkas genom minskning av utlåningen. Förändringen sammanhängde med att den metalliska kassan under åren 1841-43 minskats med mer än hälften och metalltäckningen fallit under 2/5, vilket vållat stark oro för silvermyntfotens bestånd.

 

1845 ändrades också kvotsystemet till kontingentsystemet. Sedelstocken fick uppgå till ett belopp motsvarande metallkassan plus en täckningsfri kontingent på 20 miljoner riksdaler, som sedermera efter hand höjdes. Problemet att upprätthålla eller förstärka metallkassan underlättades samtidigt av att fullmäktige i det syftet bemyndigades köpa upp utrikesväxlar som fick räknas in i metallkassan. Den utlåning som sådana växelköp innebar hade två fördelar: sedelökningen genom uppköpen inkräktade inte på den täckningsfria kontingenten, och lagens räntemaximum kunde kringgås, eftersom räntefoten framgick ur den kurs till vilken växlarna köptes.

 

Vid krisen 1857 gjorde Banken växeluppköp som inte hade sin grund i ett behov att bibehålla eller förstärka metallkassan utan i allmänhetens behov av lån. Förfarandet kritiserades av riksdagen vilket kanske bidrog till att Banken inte stödde kreditmarknaden under det valutapolitiskt besvärliga 60 talets kriser. Genombrottet utomlands för nya valuta  och penningpolitiska idéer fick ingen omedelbar efterföljd i Sverige. 1864 frigavs räntan på icke fastighetsintecknade krediter med högst sex månaders löptid, men Riksbanken skötte valutapolitiken efter de gamla riktlinjerna, och dess kreditpolitik gick ut på att hålla räntorna låga. Det så kallade strypsystemet med direkt indragning av kredit tillämpades vid flera tillfällen, senaste gången vid 1878-79 års kris, då den största statliga insatsen som lender of last resort finansierades av Riksgäldskontoret, inte av Riksbanken. Denna höll dock i allmänhet valutakursernas variationer inom det band som silverpunkterna avgränsade genom att köpa valutor när kurserna var under pari och sälja med god förtjänst när kurserna steg över pari och närmade sig den övre silverpunkten.

 

Efter hand utökades Riksbankens valutapolitiska arsenal. Efter 1872 års beslut att utländska växlar inte skulle inräknas i metalliska kassan, dvs. i sedeltäckningen, byggdes i banken upp en fristående fond av utländska växlar och statsobligationer. Därmed upphörde det automatiska sambandet mellan den inhemska utlåningen och valutaförrådets variationer. Genom försäljning utomlands av utländska växlar och statspapper, eller belåning av sådana, och placering av provenyn hos utländska banker eller bankirhus ökades sedelutgivningsrätten och därmed bankens förmåga att vidmakthålla den inre likviditeten. Under det valuta  och penningpolitiskt lugna 80-talet började banken tillämpa principen att hålla metallkassan konstant och över det fastställda minimibeloppet. Den varierande efterfrågan på utländska valutor tillgodosågs (dock inte alltid) av de utländska behållningarna. Större vikt lades också vid att Riksbanken skulle ha en sedelreserv, dvs. icke utnyttjad sedelutgivningsrätt.

 

När Baringskrisen på senhösten 1890 nådde Sverige fick det gamla kontraktionssystemet formellt dödsstöten. Riksbanken slog fast att en kraftig räntehöjning var bättre än en direkt indragning av lån. Under 90-talet tog Riksbanken ledningen vid räntesättningen; tidigare hade den snarast följt efter de andra affärsbankerna. Den blev mot slutet av årtiondet bankernas bank genom att affärsbankerna mer allmänt tecknade rediskonteringsavtal med den, och 1901 ålades den som ett led i att den skulle få sedelutgivningsmonopol en omfattande rediskonteringsskyldighet.

 

Före 1874 var de sedelutgivande privata bankerna skyldiga att vid anfordran inlösa sina sedlar med rikets mynt, dvs. riksbankssedlar. När dessa strömmade in till Riksbanken för utväxling av silver eller därför att Riksbanken drog in kredit, minskades också privatbankernas riksmyntskassor. För att vidmakthålla sin likviditet måste de då minska sin utlåning och sitt sedelomlopp. Genom 1874 års förordning om enskilda banker, som de sedelutgivande privatbankerna nu kommit att kallas, förlorade riksmyntskassorna all betydelse för deras sedelutgivning, och Riksbanken förlorade därmed förmåga att påverka deras kreditgivning. Förordningen ålade nämligen dem att vid sina huvudkontor vid anfordran inlösa sina sedlar med i riket lagligen gällande guldmynt, och huvudkontorens kassor måste till minst 10 % av grundfonden utgöras av sådant mynt.

 

Privatbankernas sedelutgivningsrätt hade tidvis varit en brännande politisk fråga, till exempel på 1840-talet och i slutet av 1860 talet, tidvis legat nere. Den politiska kritiken var inte valutapolitiskt motiverad, utan oviljan riktade sig främst mot att privata kapitalister gjorde en vinst på sedelutgivningen som borde tillfalla statskassan via riksbanken. 1881 års bankkommitté framlade principförslaget om Riksbankens sedelutgivningsmonopol, men genomförandet drog ut på tiden på grund av motsättningar mellan riksdagens kamrar. Först genom 1897 års lagstiftning om Riksbanken fastställdes att de enskilda bankernas sedelutgivning successivt skulle minskas och helt upphöra från och med 1904.

 

För att Riksbanken skulle kunna överta den privata sedelutgivningen måste dess egen sedelutgivningsrätt ökas. 1901 höjdes den täckningsfria kontingenten från 45 till 100 miljoner kronor och täckningsbestämmelserna ändrades. Guldkassans minimum, 25 miljoner, skulle om den icke metalltäckta sedelstocken översteg 60 miljoner ökas med 30 % av det överskjutande beloppet. Därtill infördes en kvotdelstäckning vid sidan av kontingentsystemet. Om guldkassans värde steg ökades sedelutgivningsrätten med det dubbla beloppet, men om tillgodohavandena hos utländska banker och bankirhus steg ökades sedelutgivningsrätten med detta belopp.

 

Efter Riksgäldskontorets tillkomst 1789 minskades Bankens betydelse inte bara som sedelutgivare utan också som långivare till allmänheten. Myntrealisationen 1803 innebar en pånyttfödelse för Banken i dessa avseenden men även att den mer affärsmässiga delen av dess bankrörelse kom att handhas av de formellt fristående avdelningarna Riksdiskonten och därefter Bankodiskonten med Handels  och näringsdiskonten. Kvar i själva Banken blev förutom sedelutgivningen, giroräkningen och metalliska kassan belåningen av guld  och silverpanter, lånebanksattester, exportmetaller, jämte krediter som subventionerade Manufakturdiskontfondens och Jernkontorets lånerörelse, samt kanalbyggande och strömrensningar. 1815 öppnades Banken också för nya fastighetslån, som nu mest gick till jordbrukare.

 

Bankens roll som instrument för statlig näringssubventionering komplicerade dess uppgift att hålla en hög likviditet för att kunna bevara silvermyntfotens trovärdighet. Utlåningen var fördelad på olika fonder för skilda sektorer eller grupper inom näringslivet. Lånebehövande inom så många näringar som möjligt skulle tillgodoses, likaså inom varje utlåningsgren. Lånens storlek var därför maximerad. Krediterna löpte med artificiellt låga räntor som var föreskrivna för varje utlåningsgren i bankreglementena och inte kunde varieras. Frånsett understödssynpunkten skulle de lågt satta räntorna förebygga att utlåningen inte blev för låg i någon utlåningsgren. Lånen var till större delen föga likvida.

 

Utvecklingen av Bankens lånerörelse påverkades av många viljor och intressen som strävade åt olika håll och gör att den ger ett förvirrande intryck. Trots det gick den dock i riktning mot att omvandla lånerörelsen så att den skulle bli mer förenlig med huvuduppgiften att bevara silvermyntfoten och den på så sätt definierade stabiliteten i penningvärdet. Tre drag kan urskiljas i huvudriktningen:

 

1) Vissa lånegrenar som gav upphov till illikvida fordringar avvecklades. På 1820- talet upphörde fastighetsbelåningen, ställdes de så kallade odlingslånen på avveckling liksom de gamla lånen till kanalbyggen och strömrensningar. De utestående fastighetslånens och omsättningslånens andel av utlåningen minskades. Efter Hypoteksbankens bildande överfördes lantfastighetslånen 1864 till hypoteksföreningarna, och det lilla beloppet utestående stadsfastighetslån smälte efter hand ihop.


2) Utlåningen moderniserades och rationaliserades genom att Handels  och näringsdiskonten utvidgades. Dess belåning av inrikes växlar och andra slags fordringar kompletterades med diskontering, dvs. köp, av sådana. Dess utlåning utvidgades till belåning av vågförda exportmetaller, aktier och publika papper. Enskilda och sparbanker beviljades kassakreditiv.


3) Riksdagen försökte också under en tid åstadkomma en övergång från övervägande direkt utlåning till allmänheten till indirekt, förmedlad av privata, icke sedelutgivande banker, som subventionerades med kredit i Riksbanken och arbetade med dennas sedlar och därför kallades filialbanker.

 

Moderniseringen av Riksbankens lånerörelse slutfördes samtidigt med reformerna i den inre förvaltningen under första hälften av 1870-talet. Anslaget till filialbankerna ställdes på avskrivning, och den sista filialbanken försvann. Manufakturdiskontfondens och Jernkontorets subventionerande krediter drogs in. Det gamla systemet med bestämda fonder för olika utlåningsgrenar avvecklades, utom fonden för avbetalningslånen. Frånsett dessa lades hela den egentliga utlåningen om till växeldiskontering, affärslån mot namnsäkerhet (belåning av så kallade löpande förskrivningar), belåning av värdepapper och vågförda metaller samt kassakreditiv. Det var framför allt växeldiskontering och värdepappersbelåning som växte på bekostnad av de två andra belåningstyperna.

 

Under 1860-talet hade Bankens rörelse stagnerat och gått tillbaka, både den räntebärande inlåning som införts i början av årtiondet och utlåningen. Med högkonjunkturen i 1870-talets förra del började den moderniserade Riksbankens rörelse växa igen i enlighet med det politiska programmet att den skulle vara en stark statlig affärsbank som skulle utgöra en modererande motvikt till privatbankerna. Dess egna medel mer än fördubblades till början av 90-talet och var då lika stora som alla sedelutgivande enskilda bankers sammanlagda lottkapital. Inlåningen ökades i ungefär samma takt till slutet av 80-talet, då banken började avveckla den. Den affärsmässiga utlåningen nästan fyrdubblades till 1895, och Riksbanken hade då den största utlåningen av alla affärsbanker. Dess låntagare återfanns företrädesvis bland stora företag.

 

När 1897 års lag gav Riksbanken sedelutgivningsmonopol och förbjöd nästan all räntebärande inlåning i den, återstod av dess inlåning obetydliga rester. Lagen framtvingade också en omläggning av utlåningsrörelsen. Den enda form av utlåning som fick inräknas i den supplementära sedeltäckningen var diskonterade växlar. Eftersom behovet av sådan täckning ökades mycket starkt med sedelutgivningsmonopolet måste Riksbanken göra växeldiskontering till sin huvudsakliga låneform, och den mer än fyrdubblades från 90-talets början till 1904. De andra lånegrenarna stagnerade eller gick tillbaka. Lånen mot namnsäkerhet hade 1907 försvunnit och lånen mot aktier nästan helt avvecklats. Kassakreditiven låg kvar på obetydlig nivå. Belåningen av obligationer höll sig bäst uppe, men denna utlåning liksom så småningom växeldiskonteringen gick helt till bankerna.

 

Denna Riksbankens ställning som kreditgivare och lender of last resort till de privata bankerna hade växt fram långsamt. Länge ville Riksbanken inte ha med de privata konkurrenterna att göra, utan andra institutioner, Riksgäldskontoret, Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Kreditaktiebolaget hade fått fylla funktionen som bankernas bank. Under 70-talet började det förekomma att Riksbanken belånade obligationer åt privata banker, och vid krisen 1878-79 diskonterade den växlar och belånade obligationer åt banker. På 80-talet blev det praxis att bankerna kunde belåna statsobligationer i Riksbanken, men en mer regelbunden rediskontering förekom bara för icke sedelutgivande banker och i liten omfattning. 1893 blev rediskontering av bankers växlar en normal rörelsegren för att minska riskerna i Riksbankens växelportfölj; bankernas endossering av de rediskonterade växlarna tryggade Riksbanken för förluster på dem.

 

Avtal om rediskontering tecknades med varje intresserad bank. Först sedan vissa restriktiva villkor efter några år tagits bort steg intresset påtagligt bland bankerna. Den 1901 ålagda diskonteringsskyldigheten medförde att riksbanksfullmäktige beslöt att inte förnya gällande kontrakt utan förklarade att Riksbanken var beredd att diskontera alla av privata banker endosserade växlar som den kunde godkänna. Returdiskontot, bankernas rabatt på det officiella diskontot, skulle vara ½ procentenhet. Det skulle avdras omedelbart vid rediskonteringen och vara oberoende av det rediskonterade beloppets storlek.


Riksbanken i politiken

I bankpolitiken som i annan politik gestaltade sig relationerna mellan riksdagen och kungamakten i praktiken inte alltid efter den konstitutionella regelboken. Karl XI:s överprövningsrätt var av formell natur. Vad Banken begärde blev oftast utan vidare godkänt. Kungen tog inga initiativ till förändringar och blandade sig inte i Bankens angelägenheter. Karl XII återlämnade 1701 bestämmanderätten över Banken till riksdagen, men under 1710 talet fick Banken känning av de hänsynslösare regeringsmetoderna.

 

Under frihetstidens ständervälde behärskade det makthavande partiet både regeringen och Banken. Under Gustav III inleddes den konstitutionella kampen mellan regering och riksdag även på det bankpolitiska området, och det är den som här ska skisseras fram till 1800 talets slut. Striden hade flera olika aspekter eller dimensioner som givetvis grep in i varandra men som här tas upp separat för att vissa längre linjer ska framträda. En sådan fråga som redan berörts ovan är regeringens varierande faktiska inflytande över valuta- och penningpolitiken. Här tas tre frågor upp helt kort: riksbanken i kampen mellan regering och riksdag om statens finansmakt; försöken att öka regeringens och därmed minska riksdagens formella inflytande över Banken; striden om lagstiftnings /förordningsmakten över det privata bankväsendet.

 

Genom Banken och sitt andra verk, Riksgäldskontoret, flyttade riksdagen i slutet av 1700 talet och början av 1800 talet fram sina positioner i kampen om statens finansmakt. Under frihetstidens ständervälde hade regeringen som framgått monetärt finansierat stora underskott i Banken med menligt resultat för valutans inre och yttre värde. När valutareformen fastställdes vid 1778 års riksdag reglerades kronans äldre skulder till Banken, och för att bidra till att reformen skulle bli trovärdig begränsades strikt kronans möjligheter att låna i Banken. Det omedelbara resultatet blev en kunglig riksgäldsdirektion som tog upp utländska och i mindre utsträckning inhemska statslån. När ständerna 1789 inrättade Riksgäldskontoret för att ansvara för den nya statsskulden och sköta den statliga upplåningen, förbands Konungen att inte ådraga riket någon ny gäld. För att ytterligare öka riksdagens inflytande gentemot kungamakten på statsfinansernas område beslöts vid 1809-10 års riksdag att en del av skattemedlen, den så kallade allmänna bevillningen, skulle gå till Riksgäldskontoret att där fördelas. Arrangemanget kallades den extra statsregleringen och varade till 1875.

 

Förslag som syftade till att minska riksdagens enväldiga makt över Banken och ge Kungl. Maj:t andel i den framlades flera gånger under 1800-talets lopp men blev länge resultatlösa. Vid riksdagen 1800 föreslogs att Banken skulle avvecklas och ersättas med en av enskilda inrättad sedelutgivande bank. Ett liknande förslag återkom 1822. Banken (liksom tidigare Riksdiskontverket) borde få privata delägare till 3/8 av kapitalet, och den så reorganiserade Banken skulle styras enligt av Kungl. Maj:t meddelad oktroj.

 

Strävandena att ge Konungen andel i förordningsmakten över Banken resulterade i en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad riksbankslag av 1830, men den inskränkte inte riksdagen envälde över Bankens rörelse. Vid 1828 30 års riksdag hade emellertid antagits såsom vilande ett förslag till ändring av regeringsformens § 72 genom vilken Konungens inflytande över Banken skulle ökas, men detta och ett förslag till ny riksbankslag med starkt ökat inflytande för regeringen fälldes vid 1834-35 års riksdag.

 

1858 års finanskommitté och 1881 års bankkommitté tog också upp de gamla idéerna om privata delägare i Riksbanken och om ökat inflytande för regeringen. Bankkommitténs förslag att Kungl. Maj:t skulle utse en av sju fullmäktige i Riksbanken, tillika ordföranden, realiserades i 1897 års riksbankslag. Eftersom denna var en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag som innehöll alla viktigare bestämmelser om Riksbankens organisation, sedelutgivning och rörelse hade Kungl. Maj:t till slut fått del i lagstiftningsmakten över Riksbanken.

 

Kampen om makten att ge regler för det övriga bankväsendet gick i flera ronder. För de äldsta diskonterna, det kortlivade Riksgäldsdiskontkontoret och för de yngre diskonterna i Göteborg och Malmö utfärdade Kungl. Maj:t privilegier och reglementen. Men riksdagen tog hem andra ronden när Riksgäldsdiskonten 1792 ställdes under Riksgäldskontoret, när diskontrörelsen i Stockholm 1803 blev monopoliserad till Banken genom Riksdiskonten och när Banken i början av 1820 talet inrättade lånekontor I Göteborg och Malmö efter de privata diskonternas fall.

 

På 1830- och 1840-talen oktrojerade Kungl. Maj:t åtta privata sedelutgivande banker utanför Stockholm. På grundval av sin grundlagsenliga rätt till så kallad ekonomisk lagstiftning (med oklara gränser) utfärdade Kungl. Maj:t 1846 också en stadga för privatbankerna. Dessa var illa sedda på många håll, inte minst i bondeståndet. Kritiken riktade sig mot regeringens makt över banklagstiftningen, privatbankernas vinstgivande sedelutgivning, deras högrestånds  och rikemanskaraktär. 1848 begärde riksdagen att regeringen skulle låt utreda hur privatbankssystemet skulle kunna upphöra, och 1850-51 års riksdag beslöt att en nytt system med affärsbanker efter hand skulle byggas upp. Dessa banker, oegentligt kallade filialbanker (till Riksbanken), skulle vara privatägda solidariska bolag som inte skulle ha rätt att utge egna sedlar. De skulle arbeta med Riksbankens sedlar och få disponera krediter i Riksbanken till låg ränta. Meningen var dels att de skulle konkurrera ut privatbankerna, dels som nämnts att Riksbankens allmänna lånerörelse skulle kunna flyttas över på dem.

 

Filialbankerna blev ingen framgång, och experimentet gavs upp efter ett drygt årtionde. Riksbanken skulle i stället bli en stor, modern, rikstäckande affärsbank som skulle utgöra en motvikt till de privata bankerna. Denna utveckling avbröts genom att Riksbanken skulle omvandlas till en (nästan) ren centralbank, men tanken att Riksbanken skulle kunna uppta rörelse för att konkurrera med de privatägda affärsbankerna eller att en annan stor statlig affärsbank i det syftet skulle inrättas skulle leva länge.

 

Den kungliga privatbankslagstiftningen fortsatte emellertid trots kritik från riksdagen. Den sista kungliga förordningen om de enskilda bankerna utkom 1874 och kom att gälla till och med 1903. Med 1886 års lag om bankaktiebolag blev riksdagen delaktig i lagstiftningen om de privatägda affärsbankerna.

 

Dessutom behöll regeringen en möjlighet att ensam utfärda bestämmelser om bankerna. Dessa måste följa sina av regeringen vid oktrojeringen fastställda bolagsordningar, och i dessa kunde regeringen som villkor för godkännande införa bestämmelser som den ansåg påkallade. Det kunde ske när en ny bank skulle oktrojeras eller vid förlängning av en banks oktroj (de flesta beviljade på tio år), men också om en bank under löpande oktroj fann sig föranlåten att anhålla om någon ändring i sin bolagsordning. Sådana förändringar i en rad bankers bolagsordningar blev senare sammanförda och kodifierade när nya banklagar utarbetades.

 


Referenslitteratur

Bredefeldt, R., the Genesis of the Bank of Sweden in the Economic and Social Context of the late 17th Century. Manus.

 

Brisman, S., Den Palmstruchska banken och Riksens Ständers Bank under den karolinska tiden. Sveriges Riksbank 1668-1918, 1. 1918.

 

Brisman, S., Tiden 1803-1834 och Den stora reformperioden 1860-1904. Sveriges Riksbank 1668-1918, 1. 1918.

 

Davidson, D., Riksbanken 1834-1860. Sveriges Riksbank 1668-1924. 4. 1931.

 

Fritz, S., Burenstam, O., Ett bidrag till en brukspatrons biografi. Institutet för Ekonomisk Historisk Forskning, Forskningsrapport nr 15. 2002.

 

Fritz, S., Studier i svenskt bankväsen 1772-1789. 1967.

 

Hallendorff, C., Bankens öden från mössväldet till den andra realisationen 1766-1803. Sveriges Riksbank 1668-1918. 3. 1920.

 

Ludvigs, F., Riksarkivets beståndsöversikt. 2. Riksdagen och dess verk. Allmänna kyrkomötet. Skrifter utgivna av Svenska Riksarkivet. 8. 1998.

 

Montgomery, A., Riksbanken och de valutapolitiska problemen 1719-1778. Sveriges Riksbank 1668-1918. 3. 1920.

 

Nilsson, G.B., Banker i brytningstid. A O Wallenberg i svensk bankpolitik 1850-1856. 1981.

 

Nilsson, G. B., Grundaren. (André Oscar Wallenberg 1816-1886). 2001.

 

Nygren, I., Från Stockholms Banco till Citibank. Svensk kreditmarknad under 325 år. 1985.

 


Diskonterna

I den västeuropeiska debatten om kreditens betydelse för ekonomiska framsteg ägnades mot slutet av 1700-talets första hälft särskilt intresse åt frågan att organisera den korta kreditmarknaden genom institut som belånade kortfristiga skuldförbindelser med ränteavdrag i förskott, vilket kallades diskontering. Sådana idéer nådde Sverige ganska tidigt. Där var Riksbanken den enda existerande banken. Den var sedan slutet av 1730-talet instrument för en expansionistisk ekonomisk politik och bedrev på 1750-talet en omfattande utlåning med låga räntor, framför allt långfristiga lån mot säkerhet av fastigheter, men också kortare lån mot pant av guld och silver och olika typer av varor.

 

De nya idéerna om utlåning mot namnsäkerhet kom till praktiskt uttryck först i Manufakturdiskontfonden på 1750-talet och i Jernkontoret på 1760-talet. I mer utvecklad form tog de gestalt i de diskonterande bolag som kom till på 1770- och 1780-talen. Dessa kreditinstitut var nya i fråga om både företagsform och bankrörelse och inledde en ny epok i det svenska bankväsendets historia.

 

Vid sidan av Riksbanken dominerade diskonter, efter 1802 endast i landsorten och med lite ändrad karaktär, den svenska kreditmarknadens institutionella sektor till 1817-1818 då de måste gå i likvidation. Den institutionella kreditmarknaden byggdes upp vid sidan av en helt dominerande privat lånemarknad. På denna icke institutionella marknad arrangerades kredit, betalningar och betalningsöverföringar för den svenska ekonomins ledande sektorer, jordbruk, exportindustri och utrikeshandel.


Penningsystem med "automatik"

Internationella betalningar fullgjordes hela den här behandlade tiden ut normalt i växelform. En person eller firma i Sverige som hade att betala en varu  eller annan skuld till utlandet köpte med svenska pengar en fordran i form av en växel utställd i den aktuella utlandsvalutan från en annan person eller firma i Sverige, som hade en sådan fordran att sälja, och remitterade den (skickade den med brev) till den i utlandet som skulle ha betalt. Denne inkasserade beloppet i växelns valuta hos den landsman som var skyldig att betala växeln. Växelkurserna noterades i svenska pengar per enhet utländsk valuta, t.ex. riksdaler hamburger banko som ännu vid 1800-talets mitt var den för Sverige viktigaste internationella silvervalutan.

 

Om växelkursen på en hamburgriksdaler steg över den s.k. övre metallpunkten, blev det dyrare att köpa en växelfordran i hamburgriksdaler och skicka den till den utländske borgenären än att som betalning sända beloppet i silver (inklusive transport- och försäkringskostnad) som man växlat till sig i Banken mot dennas sedlar. Om växelkursen omvänt sjönk under den nedre metallpunkten blev det förmånligare att ta hem en likvid från utlandet i silver och växla in detta i Banken mot svenska sedlar än att vid den låga växelkursen på börsen sälja en växelfordran.

 

Det under 1800-talets förra del mer utvecklade teoretiska betraktelsesättet hävdade att om sedlar i stor skala växlades in mot silver (guld) och de inströmmande sedlarna behölls i den sedelutgivande banken, skedde en kontraktion av sedelomloppet och en direkt deflation som indirekt höjde marknadsräntorna och sänkte priserna. Om dessa förändringar var större än i omvärlden, främjades exporten, hämmades importen och påverkades andra poster i bytesbalansen i riktning mot järnvikt och sänkta valutakurser mot pari. Om centralbanken i stället löste in myntmetall mot sedlar, därför att växelkursen hamnat under den nedre metallpunkten, blev effekten inflationistisk och förloppet det omvända.


SENAST UPPDATERAD 2003-07-03 
 INNEHÅLLSANSVARIG Bild på ett brev Stabsavdelningen