Vad påverkar ett räntebeslut?

Riksbankens mål är att inflationen enligt KPI ska vara 2 procent per år. Därför är inflationsutvecklingen viktig för räntebesluten. Men det tar tid från det att reporäntan har ändrats till dess att inflationen påverkats. På grund av denna eftersläpning i penningpolitiken måste Riksbanken vara framåtblickande och basera sina beslut på en prognos av den framtida inflationsutvecklingen. Merparten av effekten av en ränteförändring antas komma efter ett till två år. Därför är inflationsutvecklingen i detta perspektiv särskilt viktig för räntebesluten. Tvåårsperspektivet ger också Riksbanken möjlighet att ta hänsyn till utvecklingen i realekonomin när räntebesluten tas.
 
Hur gör man då en prognos för utvecklingen av inflationen och realekonomin? Riksbanken börjar med att göra en bedömning av den internationella konjunktur- och inflationsutvecklingen, med särskild fokus på utvecklingen i Europa och USA. Därefter kommer en bedömning av utvecklingen på de finansiella marknaderna, såsom exempelvis växelkursens och räntornas utveckling. Den internationella prisutvecklingen och växelkursen är viktiga bestämningsfaktorer för den importerade inflationen. Slutligen prognostiseras den svenska konjunkturutvecklingen, som är en viktig bestämningsfaktor för den inhemska inflationen. Tillsammans med en bedömning av olika tillfälliga störningar till inflationsutvecklingen, så kallade tillfälliga effekter, ger den importerade och inhemska inflationen en inflationsprognos för Sverige.

Schematisk bild över hur Riksbanken gör en inflationsprognos

 

Scematisk bild på vad som påverkar ett räntebeslut

 
I prognosarbetet använder Riksbanken ett antal olika modeller. Tidsserie- och indikatormodeller med goda prognosegenskaper används för att ge en första uppskattning om vart konjunkturen och inflationen är på väg. Dessutom används strukturella modeller för att ge en sammanhållen bedömning och för att ge insikter om varför saker sker. Till detta kommer ett stort antal partiella modeller av viktiga delsamband i ekonomin. Dessa kan hantera en större mängd detaljer än vad som är möjligt i strukturella modeller. Via ett antal möten vägs dessa olika modellers utsagor ihop till en gemensam inflationsprognos.

Sedan mitten av 2005 gör Riksbanken sina prognoser under antagandet att reporäntan följer marknadens förväntningar, så som de speglas i de så kallade implicita terminsräntorna. Om inflationen under detta antagande väntas vara i linje med målet i ett tvåårigt tidsperspektiv kan marknadens förväntningar om den framtida penningpolitiken normalt betraktas som rimliga. Men för att avgöra detta mer bestämt måste hänsyn tas till hur inflationen och realekonomin utvecklas under hela prognosperioden. Om exempelvis inflationen väntas stiga mycket snabbt, samtidigt som tillväxten i den reala ekonomin är hög, är det möjligt att den antagna ränteutvecklingen inte kan anses vara önskvärd även om inflationen just efter två år skulle vara nära 2 procent. I detta fall innebär troligen den antagna räntebanan en för expansiv penningpolitik. En önskvärd penningpolitik har egenskapen att inflationen i normalfallet är nära inflationsmålet i ett tvåårigt tidsperspektiv samtidigt som inflationen och realekonomin inte uppvisar alltför stora svängningar under prognosperioden. Under mycket speciella omständigheter, då inflationen avviker markant från målet, kan det vara motiverat att låta inflationen nå målet bortom den normala tvåårshorisonten.

Det finns inte något enskilt inflationsmått som i varje given tidpunkt visar vilken penningpolitik som är önskvärd. Målet för Riksbankens penningpolitik är att stabilisera KPI:s ökningstakt kring 2 procent. Riksbanken väljer ibland att lyfta fram olika mått på den ”underliggande” inflationen, där vissa faktorer rensats bort. Dessa mått används som ett hjälpmedel för att uppnå målet i termer av KPI och för att bättre kunna förklara penningpolitikens upplägg.  UND1X har här en speciell status. UND1X mäter inflationen rensad från direkta effekter av förändringar i indirekta skatter och subventioner och från räntekostnader av egnahem. Behovet av att lyfta fram alternativa inflationsmått har dock minskat sedan Riksbanken under 2005 förlängde prognoshorisonten från två till tre år. Skillnaden mellan KPI och olika mått på ”underliggande” inflation minskar vanligtvis ju längre tidshorisonten är.

För att hantera den osäkerhet under vilka beslut alltid fattas kompletteras prognosen med en bedömning av vilka risker som för närvarande finns. Om risken exempelvis är större för att inflationen blir högre än att den blir lägre än i huvudscenariot talas det om att det föreligger en uppåtrisk. Dessa risker vägs in i den riskjusterade prognosen, som ligger till grund för penningpolitiken. Riskjusterade inflationsprognoser har publicerats i inflationsrapporterna sedan slutet av 1999. I artikeln nedan finner du en beskrivning av hur osäkerhetsintervallen som omgärdar Riksbankens inflationsprognoser tas fram.

DOKUMENTATION
1 länk
INTERNA LÄNKAR
2 länkar

SENAST UPPDATERAD 2006-06-29 
 INNEHÅLLSANSVARIG Bild på ett brev Avdelningen för penningpolitik