Betalningsinstrument

Alla marknadstransaktioner består av två sidor. Det finns en reell sida där köparen och säljaren utbyter en vara eller en tjänst. Den andra sidan utgörs av ett utbyte av pengar som inträffar när köparen betalar säljaren för denna vara eller tjänst. Utbytet av varor mot pengar kan ske samtidigt men kan även ske vid olika tidpunkter.

 

Alla betalningar är i grunden en överföring av pengar mellan två parter, en betalningsavsändare och en betalningsmottagare. På vilket sätt denna överföring sker bestäms av vilket betalningsinstrument och vilken betalningskanal parterna väljer. Enbart för kontanta betalningar gäller att betalningen slutförs vid själva betalningstillfället i och med utväxlingen av instrumentet, det vill säga sedlar och mynt. Inga mellanhänder krävs. Giro, överföringar, kort, checkar och postväxlar är i sin tur exempel på instrument som initierar en överföring av värden mellan två konton hos någon eller några betalningsförmedlare, oftast banker. Alla dessa instrument sägs därför tillhöra kategorin av kontobaserade instrument. Ofta kan ett kontobaserat instrument utnyttja olika kanaler. Betalningskanalen anger vilken väg man valt för att skicka informationen om transaktionen vidare Ett bankkort kan till exempel användas för betalningar över disk i butiken, på Internet eller via telefon.


Den stora skillnaden mellan kontantbetalningar och kontobaserade betalningar är att de sistnämnda kräver mellanhänder. Betalningen blir därmed inte slutförd vid betalningstillfället.

 

Kontanter används framförallt vid transaktioner avseende låga belopp där både säljaren och köparen möts direkt med varandra. Kontantbetalningar svarar alltjämt för en stor andel av antalet transaktioner, även om andelen har minskat på senare år till förmån för användandet av kort och elektroniska överföringar. Det finns ingen övergripande statistik om kontantanvändningen. Att mäta mängden sedlar och mynt i omlopp i förhållande till bruttonationalprodukten, BNP ger dock en indikation. Med detta mått har användningen av kontanter minskat i Sverige. Värdet av sedlar och mynt som andel av BNP har sedan 1950 mer än halverats, från tio till fyra procent. Detta speglar framväxten av alternativa betalningsinstrument, i synnerhet kortbetalningar.

 

Internationellt beskrivs länder ofta som antingen giro- eller checkbaserade. Sverige har, i likhet med övriga Norden, ett i hög grad girobaserat betalningssystem. Gireringar svarade 2005 för 89 procent av det totala förmedlade värdet och för 35 procent av antalet transaktioner. Värdemässigt har gireringar stärkt sin ställning under 1990-talet. Dock har deras andel av transaktionerna minskat under perioden. Förklaringen till detta ligger i det sexfaldigt ökade antalet korttransaktioner. Korten svarar numera för 55 procent av antalet transaktioner. Checkanvändningen har successivt minskat och är i dagsläget försumbar. Diagrammet nedan visar hur utvecklingen av kontobaserade betalningsinstrument i Sverige under senare år i termer av antal transaktioner.

 

Bild på ett diagram som visar utvecklingen av kontobaserade betalningsinstrument i Sverige


En mer utförlig beskrivning av olika betalningsinstrument finns i publikationen "Den svenska finansmarknaden" i kapitlet "Den finansiella infrastrukturen", se länk nedan. En djupare analys av kontantanvändningen i den svenska ekonomin finns i en artikel i Penning och Valutapolitik, 2001, nummer 4, se länk nedan. En analys av kortbetalningarna i Sverige finns i Penning och valutapolitik, 2003, nummer 2, se länk nedan.


Bankernas kostnader och avgifter för olika betaltjänster studeras i uppsatsen "Do prices reflect costs…." Sveriges Riksbank working paper series, working paper nr 172, se länk nedan.

INTERNA LÄNKAR
5 länkar

SENAST UPPDATERAD 2006-06-22