1900-talet

Bild på gammal sedel1904 Riksbanken får ensamrätt att ge ut sedlar (beslutet fattades 1897). Först i och med detta beslut kunde Riksbanken få en penningpolitisk betydelse i modern mening, eftersom monopol på sedelutgivningsrätten är en förutsättning för kontroll av de penningpolitiska medlen. Ensamrätten var en följd av det upprepade kravet på att privatbankerna skulle fråntas rätten att ge ut sedlar. Man ansåg, att den vinst som privatbankerna fick från sina sedlar, likaväl kunde tillfalla staten.

 

 

Bidl på hyperinflation1923 Hyperinflation i Tyskland. En amerikansk dollar kostar ettusen miljarder
(1 000 000 000 000) tyska mark.


 


1931 Sverige överger guldmyntfoten efter en spekulation mot kronan. På tre månader minskade valutareserven från 300 miljoner till 30 miljoner. Försvaret av den svenska kronan misslyckades. Vi fick rörlig växelkurs och kronan deprecierades med 30 procent. Samtidigt deklarerade Sveriges dåvarande finansminister Felix Hamrin att målet för penningpolitiken skulle vara "att med till buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft". Riksbanken fick därmed ett prisstabilitetsmål som norm för penningpolitiken.
 

1933 Efter en period av mer eller mindre rörlig växelkurs knyts kronan till pundet 1933.
 

Bild på dollarsedel1939 Sverige väljer att knyta kronan till dollarn istället för till pundet p.g.a. den höga inflationen i Storbritannien. Penningpolitiken fortsätter att inriktas på prisstabilitet.
 

1946 Revalvering av kronan med 14,3 procent.
 

1949 Devalvering av kronan med 30,5 procent mot dollar.
 

1951 Sverige går med i Bretton Woods-systemet. Efter andra världskriget kopplades i princip alla västländers valutor till den amerikanska dollarn, som i sin tur hade ett fast pris till guld. Systemet trädde i kraft 1944 och gick under namnet Bretton Woods. Systemet fungerade bra så länge länderna följde de regler man kommit överens om. Men när inflationstakten ökade och de största länderna inte längre koordinerade sin ekonomiska politik bröt systemet samman 1973.

 

För att undvika den osäkerhet i världshandeln som det innebär då länder måste växla valutor med varandra, har olika system med fasta växelkurser avlöst varandra.
 

Bild på minnesmynt1968 Riksbanken firar 300-årsjubileum och ger en donation till Nobelstiftelsen. Denna donation används från 1969 till ett årligt pris i ekonomisk vetenskap "till Alfred Nobels minne". Prisbedömningen följer nobelreglerna och prissumman är lika stor som ett nobelpris.

 

 

 


 

1973 Sverige går med i valutaormen. De dåvarande EG-länderna och deras associerade ingick ett samarbete kallat valutaormen, ett system med inbördes fasta växelkurser, men rörliga gentemot omvärlden. Den svenska kronan fick nu en stark knytning till den tyska marken, som dominerade samarbetet.

 

I början på 1970-talet hade Sverige kraftiga pris- och löneökningar, som resulterade i en kraftigt försämrad konkurrenskraft. Sverige önskade därför devalvera kronan med 10 procent. Medlemsländerna i valutaormen accepterade endast 6 procent. Sverige lämnade därför samarbetet 1977.
 

1976 Devalvering av kronan med 3 procent mot tyska mark.

1977 Kronan devalveras två gånger, först med 6 procent sedan med 10 procent. Riksbanken beslutar att kronan i fortsättningen ska kopplas till en valutakorg som sammansattes av de viktigaste handelsvalutorna. Varje valuta i korgen hade större eller mindre vikt beroende på dess roll i utrikeshandeln. Den amerikanska dollarn dominerade.
 

1981 Kronan devalveras med 10 procent, för att förbättra bytesbalansen så att landet inte ska behöva skuldsättas ytterligare.
 

1982 Dags för en ny devalvering. Denna gång med 16 procent, för att skapa ett konkurrensförsprång för svenskt näringsliv.

Bild på flagga1991 Den 17 maj 1991 beslutar Riksbanken att knyta kronan till den europeiska valutaenheten ecu. Kopplingen var ensidig. Det fanns ingen överenskommelse med EG-länderna, eller förpliktelse att hålla en viss växelkurs annat än inför oss själva. Till en början verkade ecu-anknytningen åstadkomma ett ökat förtroende för den svenska kronan, men det var bara temporärt.


Bild på löpsedel1992 500 procents marginalränta räcker inte. Det fasta värdet på kronan kunde inte längre försvaras och Sverige övergick till rörlig växelkurs.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1993 Under rörlig växelkurs är prisstabilitet det övergripande målet för penningpolitiken. Riksbanken preciserar målet till 2 procents inflation, +/– 1 procentenhet.
 

1999 Riksbanken blir formellt mer självständig. En ny direktion bildas som fattar de penningpolitiska besluten och prisstabilitetmålet lagfästs.
 


SENAST UPPDATERAD 2004-03-11 
 INNEHÅLLSANSVARIG Bild på ett brev Stabsavdelningen