Inflationsmålets tillkomst

Den 19 november 1992 tvingades Riksbanken överge den fasta växelkursen gentemot ECU:n, föregångaren till euron. Detta skedde efter en period med turbulens på valutamarknaden och spekulationer mot kronan. Sedan dess har Sverige en flytande växelkurs, vilket innebär att kronans värde mot andra valutor tillåts fluktuera och bestäms på valutamarknaden. 

 

Den 15 januari 1993 annonserade Riksbanken att penningpolitiken framöver skulle inriktas mot att uppnå prisstabilitet (se pressmeddelandet nedan). Sedan den fasta växelkursen övergavs hade kronans värde mot andra valutor försvagats (deprecierats) kraftigt samtidigt som det skett en del förändringar i indirekta skatter. Såväl deprecieringen som förändringarna i indirekta skatter gav upphov till inflationsimpulser. Därför angav Riksbanken att målet för penningpolitiken var att från och med 1995 begränsa förändringen i konsumentprisindex till 2 procent per år. Under 1993 och 1994 inriktades penningpolitiken mot att förhindra att inflationsimpulserna spreds till den underliggande inflationen.

 

Inflationsmålet är sedan dess definierat som att den årliga ökningen av KPI ska vara 2 procent, med ett toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet kring detta mål. Att målet definierats i termer av KPI beror främst på att detta är det mest kända och använda måttet på inflation, att det omfattar en mycket stor del av hushållens konsumtion samt att det publiceras månadsvis.

 

Varför valdes just 2 procent som inflationsmål? Å ena sidan finns en begränsning uppåt baserad på de historiska erfarenheterna med hög inflation. Tider med hög inflation är oftast förknippade med stora fluktuationer i inflationen. För att undvika detta bör man undvika att målet är för högt.

 

Å andra sidan är det inte heller bra om målet är för lågt. Eftersom det är svårt att helt rensa bort effekterna av kvalitetsförbättringar i KPI finns det en tendens att KPI överskattar hushållens faktiska levnadskostnadsökningar. För att undvika deflation, det vill säga när den allmänna prisnivån faller, finns det därför skäl att sätta målet till ett positivt tal.

 

Det är också ganska vedertaget inom ekonomisk teori att en viss begränsad inflation är önskvärt eftersom detta underlättar justeringar av olika relativpriser. En viss begränsad inflation skulle kunna sägas fungera som ett ”smörjmedel” för att underlätta en effektiv resursanvändning i ekonomin.

 

Sammantaget talar detta för att målet bör vara lågt men positivt. Att det blev just 2 procent beror bland annat på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med vad andra länder hade haft för inflation eller annonserat som sina inflationsmål.

 

Syftet med toleransintervallet på plus/minus 1 procentenhet är främst att tydliggöra att penningpolitiken inte kan förhindra samtliga avvikelser från målet. Samtidigt är intervallet ett uttryck för att Riksbankens ambition är att försöka begränsa sådana avvikelser. 

 

Nedan finner du pressmeddelandet där inflationsmålet annonseras. 

INTERNA LÄNKAR
1 länk

SENAST UPPDATERAD 2004-03-02 
 INNEHÅLLSANSVARIG Bild på ett brev Avdelningen för penningpolitik