Hur väl en centralbank blir förstådd och hur stor trovärdighet allmänheten har för Riksbanken beror på flera saker. Hur länge verksamheten har bedrivits och hur framgångsrik den varit med att uppnå målet är viktigt. Det handlar också om hur tydlig den analys och argumentation som politiken baseras på är och om hur de beslutsprocesser som tillämpas är upplagda. Riksbankens strävan är att öppet redovisa skälen för politiken och att göra detta enligt tydliga principer i syftet att vinna allmänhetens förståelse och förtroende.
En viktig länk i kommunikationen är den analytiska ram inom vilken penningpolitiken bedrivs. Det handlar om att förklara hur målet på 2 procent ska uppnås och precisera vilka avvikelser från detta som kan accepteras. Slutligen handlar det om att de prognoser och bedömningar som politiken utgår ifrån publiceras och används i argumentationen för politiken.
Med den nya direktionens tillträde 1999 lades en ny dimension till öppenheten. Tidigare stod riksbankschefen och den vice riksbankschef som hade ansvaret för penningpolitiken för den externa kommunikationen. Detta skedde alltid efter ömsesidiga konsultationer och avsikten var att tala med samma stämma. Med sex direktionsledamöter talar var och en för sig själv när de håller tal eller deltar i olika externa diskussioner.
Två veckor efter ett penningpolitiskt möte publiceras ett protokoll som i stora drag återger de diskussioner som förts och som innehåller information om hur var och en av ledamöterna har röstat. Först när protokollet är publicerat kan direktionsledamöterna hålla tal som motiverar varför de röstade som de gjorde. Under de två veckorna mellan ett penningpolitiskt beslut och publiceringen av protokollet talar de olika ledamöterna utifrån majoritetens perspektiv.
Den nya ordningen med öppenhet i form av tal och protokoll öppnar för en utvärdering av olika direktionsmedlemmars insatser i den penningpolitiska diskussionen och underlättar också den demokratiska kontrollen och insynen i Riksbankens arbete.
Direktionens gemensamma kommunikation i penningpolitiska frågor sker dels via inflationsrapporterna, dels genom de pressmeddelanden som publiceras efter mötena. Vidare finns en ordning som innebär att någon av medlemmarna kan tala för majoriteten i direktionen. Detta anges i så fall och exempel är riksbankschefens framträdanden i riksdagen och de presskonferenser som ordnas om penningpolitiken där riksbankschefen och den beredningsansvarige ledamoten talar för hela direktionen.
Riksbanken ger tre gånger per år ut en inflationsrapport. Syftet med inflationsrapporten är att ta fram underlag för penningpolitiska beslut. Rapporten ska också sprida kännedom om de bedömningar som Riksbanken gör och därmed göra det lättare för utomstående att följa och förstå penningpolitiken. Ytterligare ett syfte är att uppmuntra till diskussion kring penningpolitiska frågor.
Riksbanken skall enligt 6 kapitlet 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank från och med den 1 januari 1999 minst två gånger om året lämna en skriftlig redogörelse till riksdagens finansutskott om penningpolitiken. Riksbanken har valt att använda inflationsrapporten för detta ändamål.