Textförfattare: prof. Sven Fritz
Den 30 november 1656, under sitt polska fälttågs andra år, undertecknade Karl X Gustav i Marienburg (idag Malbork nära östersjökusten) den svenska bankhistoriens två första oktrojer, en för en "växelbank" och en för "länebank". Den förra skulle mot avgift ta emot räntelösa insättningar på s.k. giroräkning. De insatta pengarna skulle ägaren kunna disponera genom uttag eller anvisningar (checker). Lånebanken skulle ge lån mot pant av fast eller lös egendom. Utlåningen skulle finansieras med av bankens ägare tillskjutet kapital.
Förebilderna var framför allt de tidigare under 1600- talet grundade stora bankerna i Amsterdam och Hamburg. Lånebanken skulle enligt oktrojen motverka ocker, medan växelbanken skulle bidra till att stabilisera den svenska valutan och underlätta betalningar, som var besvärliga främst på grund av den dubbla silver och kopparmyntfoten. Eftersom metallen i en daler av koppar skulle vara lika mycket värd som metallen i en daler av silver, blev kopparmynten stora och tunga plåtar. Detta ohanterliga mynt var ofta det enda tillgängliga, ty silvermyntet som trots allt var mer värt än kopparmyntet hamnade på kistbotten.
Förslagsställaren som också blev direktör för banken var Johan Palmstruch, före adlandet Wittmacher, en amsterdamborgare född i Riga som 1647 flyttat till Stockholm och blivit kommissarie i det ganska nya Kommerskollegiet. Han hade två gånger tidigare under 50 talet utan framgång framlagt förslag om bankinrättningar. Varför han nu vann gehör hos Karl X Gustav är okänt. Kanske var det för att kronan skulle få hälften av vinsten.
Stockholms Banco var tänkt att bli ett privat bolag med 30 års monopol på bankrörelse i det svenska riket, men något egentligt bolag bildades aldrig. För att skaffa banken gynnare utsåg Palmstruch inflytelserika personer till delägare, men de behövde varken tillskjuta medel eller ta något ansvar för banken utan bara lyfta 1/8 av vinsten. (Förutom kronans andel skulle resten gå med 1/4 till Stockholms stad och 1/8 till Palmstruch.) Banken blev en statsinstitution styrd av funktionärer som regeringen utsåg.
Banken öppnade sin giroavdelning i juli 1657 och lånerörelsen i början av 1659, finansierad med de i växelbanken deponerade giromedlen. Den var inrymd i en centralt belägen fastighet vid Västerlånggatan, bevakad av soldater; överheten såg tydligen med viss oro på det nya penninginstitutets säkerhet i den snabbt växande stormaktshuvudstaden.
Att den med kortfristiga giromedel finansierade långfristiga utlåningen mot framför allt pant av fast egendom inrymde ett likviditetsproblem var bankledningen tydligen omedveten om, men det blev snart akut. När huvudmyntets kopparinnehåll 1660 hade sänkts med 17 %, ville insättarna ta ut sina gamla kopparplåtar, som nu var mer värda såsom vara än som mynt, men de låg ju inte deponerade i banken. För att lösa likviditetsproblemet började Palmstruch lämna ut så kallade kreditivsedlar med löfte om framtida betalning i metall, de första banksedlarna i Europa, ty de var utställda på jämna belopp och fritt överlåtbara.
Kreditivsedlarna blev snabbt populära, ty dels blev det ont om pengar, när de äldre myntplåtarna försvann ur rörelsen utan att nya i tillräcklig omfattning hann tillverkas, dels var de vid större betalningar ett bekvämt alternativ till myntplåtarna. I sedlar kunde man i ett kuvert sända belopp som i plåtar krävde transport med häst och vagn eller släde. Samtidigt frigjordes bankens utlåning från den relativt obetydliga inlåningen på giroräkning. Banken kunde själv skapa betalningsmedel i skenbart obegränsad mängd.
Efter en försiktig början ökades utlåningen 1663 starkt. Redan på hösten hade den och sedelutgivningen, delvis på grund av stora krediter till kronan, nått en sådan nivå att sedlarna härjade sjunka i värde i förhållande till kopparmyntet. När allmänheten strömmade till banken för att lösa in sina kreditivsedlar, hade denna ingen likviditetsreserv i form av metallisk kassa, utan måste med början i oktober i växande omfattning vägra inlösa sedlarna, och med 1664 upphörde bankens rörelse. Regering och riksdag fattade beslut om successiv indragning av utestående lån och inlösning av utelöpande sedlar. Avvecklingen blev klar 1667.
Banken var en imitation, av omdebatterad betydelse för tidens kreditmarknad och betalningsväsen, men banksedlarna var en innovation, om än omedelbart med kort varaktighet. Men som statsinstitution blev den också ursprunget till Riksbanken, världens äldsta ännu existerande bank. För direktören/innovatören gick det mindre bra. Han dömdes 1668 av Svea hovrätt till avsättning, förlust av privilegiet på bankrörelse, evig landsförvisning och förlust av livet, om han inte kunde ersätta den kassabrist som kunde konstateras. De flesta anklagelsepunkterna har ansetts betydelselösa. Han var egentligen skyldig på två punkter: dels lättsinnig bokföring och kontroll, dels en viss kassabrist på grund av felräkningar och icke bokförda utgifter. Regeringen befriade honom från dödsstraffet, men han hölls fängslad till 1670 och dog året därpå, 60 år gammal.
Litteratur
Brisman, S., Den Palmstruchska banken och Riksens ständers bank under den karolinska tiden, Sveriges Riksbank 1668-1918, 1, 1918.
Fritz, S., Palmstruch Johan, Svenskt biografiskt lexikon, 28, 1992-94, (med utförliga käll och litteraturhänvisningar).
Nygren, I., Från Stockholms Banco till Citibank. Svensk kreditmarknad under 325 år, 1985.