Riksbankens mål är att den årliga förändringen av konsumentprisindex (KPI) ska vara 2 procent. Därför är inflationsutvecklingen viktig för räntebesluten. Penningpolitiken inriktas normalt på att uppnå inflationsmålet inom två år. Ett skäl till det är att penningpolitiken verkar med fördröjning. Ett annat skäl är att genom att sikta på denna horisont kan Riksbanken bidra till att dämpa fluktuationerna i realekonomin samtidigt som trovärdigheten för inflationsmålet bevaras.
Hur gör man då en prognos för utvecklingen av inflationen och realekonomin? Riksbanken börjar med att göra en bedömning av den internationella konjunktur- och inflationsutvecklingen, med särskild fokus på utvecklingen i Europa och USA. Därefter kommer en bedömning av utvecklingen på de finansiella marknaderna, såsom exempelvis växelkursens och räntornas utveckling. Den internationella prisutvecklingen och växelkursen är viktiga bestämningsfaktorer för den importerade inflationen. Slutligen prognostiseras den svenska konjunkturutvecklingen, som är en viktig bestämningsfaktor för den inhemska inflationen. Tillsammans med en bedömning av olika tillfälliga effekter till inflationsutvecklingen ger den importerade och inhemska inflationen en inflationsprognos för Sverige.
Schematisk bild över hur Riksbanken gör en inflationsprognos
I prognosarbetet använder Riksbanken ett antal olika modeller. Tidsserie- och indikatormodeller med goda prognosegenskaper används för att ge en första uppskattning om vart konjunkturen och inflationen är på väg. Dessutom används strukturella modeller för att ge en sammanhållen bedömning och för att ge insikter om varför saker sker. Till detta kommer ett stort antal partiella modeller av viktiga delsamband i ekonomin. Dessa kan hantera en större mängd detaljer än vad som är möjligt i strukturella modeller. Via ett antal möten vägs dessa olika modellers utsagor ihop till en inflationsprognos.
I början av 2007 övergick Riksbanken till att göra prognoser för den ekonomiska utvecklingen i Sverige baserad på den bana för reporäntan som Riksbankens direktion för tillfället betraktar som mest lämplig. Under 2005 och 2006 gjorde Riksbanken sina prognoser under antagandet att reporäntan utvecklades enligt marknadens förväntningar (så som de avspeglades i s.k. implicita terminsräntor). Tidigare utgick prognoserna från antagandet att reporäntan skulle vara oförändrad under prognosperioden.
Det tyngst vägande skälet till att publicera Riksbankens egen bedömning av den framtida reporäntans utveckling är att det hjälper centralbanken att förklara för allmänheten och de finansiella marknaderna hur den ser på ränteutvecklingen och hur den resonerar när de penningpolitiska besluten fattas. Det blir tydligare vad Riksbanken anser vara en väl avvägd penningpolitik. Därigenom blir penningpolitiken lättare att förstå, förutse och utvärdera.
I normalfallet innebär en väl avvägd penningpolitik att inflationen är nära inflationsmålet på två års sikt samtidigt som inflationen och den reala ekonomin inte uppvisar alltför stora svängningar. En räntebana som leder till att inflationen stiger snabbt samtidigt som tillväxten i den reala ekonomin är hög och resursutnyttjandet ansträngt är troligtvis inte en önskvärd penningpolitik även om inflationen är nära 2 procent på två års sikt. I detta fall kan räntebanan innebära en alltför expansiv penningpolitik som leder till oacceptabelt stora svängningar i inflationen och den reala aktiviteten. Då kan en väl avvägd penningpolitik eventuellt i stället vara att låta det ta något längre tid än två år för inflationen att nå målet samtidigt som den reala ekonomin utvecklas något lugnare. På liknande sätt kan det behöva ta längre tid än två år att få inflationen på målet om inflationen pressats upp samtidigt som tillväxten är svag (vilket t.ex. kan bli resultatet vid plötsliga energiprisstegringar).
En önskvärd penningpolitik ska också vara förutsägbar och på så sätt underlätta för hushåll och företag att anpassa sig till nya ekonomiska förhållanden. Därför ska förändringar i reporäntan under normala omständigheter ske gradvis och inte i alltför stora steg. Att ändra räntan gradvis ger dessutom möjlighet att invänta och analysera ny ekonomisk information. Det faktum att det är svårt att veta exakt hur ekonomin fungerar och hur penningpolitiken verkar motiverar också att man i normalfallet går varsamt fram med ränteförändringar.
Det är dock viktigt att betona att Riksbanken genom att presentera sin syn på lämplig bana för reporäntan inte har bundit sig för en viss framtida penningpolitik. Precis som alla andra bedömningar kommer ränteprognosen att behöva revideras utifrån den nya information som hela tiden kommer om den ekonomiska utvecklingen utomlands och i Sverige och vilka effekter denna kan få för de svenska inflations- och konjunkturutsikterna. Det råder därmed osäkerhet om den framtida ränteutvecklingen på samma vis som det är osäkert hur den allmänna ekonomiska utvecklingen blir framöver.
Det finns inte något enskilt inflationsmått som i varje given tidpunkt visar vilken penningpolitik som är önskvärd. Målet för Riksbankens penningpolitik är att stabilisera KPI:s ökningstakt kring 2 procent. Riksbanken väljer ibland att lyfta fram olika mått på den ”underliggande” inflationen, där vissa faktorer rensats bort. Dessa mått används som ett hjälpmedel för att uppnå målet i termer av KPI och för att bättre kunna förklara penningpolitikens upplägg. UND1X har här en speciell status. UND1X mäter inflationen rensad från direkta effekter av förändringar i indirekta skatter och subventioner och från räntekostnader av egnahem. Behovet av att lyfta fram alternativa inflationsmått har dock minskat sedan Riksbanken under 2005 förlängde prognoshorisonten från två till tre år. Skillnaden mellan KPI och olika mått på ”underliggande” inflation minskar vanligtvis ju längre tidshorisonten är.
För att hantera den osäkerhet under vilka beslut alltid fattas kompletteras prognosen med en bedömning av vilka risker som för närvarande finns.