Räntekanalen påverkar efterfrågan av varor och tjänster och därmed resursutnyttjandet med viss fördröjning. Förändringar i resursutnyttjandet påverkar sedan i sin tur inflationen med viss fördröjning.
Högre räntor leder normalt till att hushållens konsumtion dämpas. Detta beror flera saker. Högre räntor gör det mer attraktivt att spara, det vill säga att skjuta konsumtionen på framtiden vilket dämpar dagens konsumtion. Dessutom minskar konsumtionen därför att de lån man redan har kostar mer i räntebetalningar och för att man inte lika gärna tar nya lån för att exempelvis köpa bil. Slutligen verkar effekter via lägre tillgångsvärden i samma riktning. Priset på både finansiella och reala tillgångar – aktier, långa obligationer, fastigheter, med mera – faller i och med att nuvärdet av den framtida avkastningen blir lägre när räntan stiger. Hushåll som ser sin förmögenhet krympa blir mindre benägna att konsumera.
Ränteuppgången gör också att det blir dyrare för företag att finansiera investeringar. Därmed leder normalt högre räntor till att även investeringarna dämpas. Högre räntor gör följaktligen att efterfrågan från både hushåll och företag minskar. Om konsumtionen och investeringarna minskar, minskar den aggregerade efterfrågan.
En lägre aggregerad efterfrågan medför ett lägre resursutnyttjande. Sambandet mellan resursutnyttjande och inflation brukar betecknas Phillipskurvan. Enligt detta samband brukar priser och löner stiga i en måttligare takt när resursutnyttjandet är lågt. Det tar dock tid från det att resursutnyttjandet blivit mindre ansträngt tills dess att inflationen avtar. Detta beror bland annat på att löner inte ändras från månad till månad utan mer sällan.