Valutareserven

Det mesta av den löpande förvaltningen i Riksbanken rör förvaltningen av valutareserven. Valutareserven tjänar två syften.

Den ska i första hand kunna användas för att utföra Riksbankens uppdrag avseende penningpolitiken och den finansiella stabiliteten. I penningpolitiskt syfte ska valutareserven kunna användas för valutainterventioner, det vill säga köpa eller sälja den svenska kronan i kurspåverkande syfte. Ett syfte med en valutaintervention kan vara att minska slagen i växelkursen mellan den svenska kronan och en eller flera andra valutor.

För att värna om den finansiella stabiliteten ska valutareserven kunna användas för att ge tillfälligt likviditetsstöd till svenska finansiella institutioner med likviditetsproblem. Vid sidan av detta ska valutareserven också kunna användas till andra åtaganden, till exempel lån till utvecklingsländer via till Internationella valutafonden (IMF).

Riksbankens uppdrag och åtaganden ställer krav på att valutareserven är tillräckligt likvid, vilket innebär att den ska kunna omsättas till kassabehållning med kort varsel, samt vilka och hur mycket av olika valutor som bör ingå.

I andra hand ska valutareserven ge Riksbanken och, i slutändan staten och därmed skattebetalarna, en god avkastning. Det ger utrymme att utforma valutareserven på ett mindre konservativt sätt än vad som motiveras enbart av Riksbankens uppdrag och åtaganden. Risken i valutareserven får dock inte vara så stor att en väsentlig del av det egna kapitalet riskeras, och därmed potentiellt också Riksbankens finansiella oberoende och allmänhetens förtroende för Riksbanken.

Direktionen fattar beslut dels om hur valutareserven ska vara utformad sett ur ett långsiktigt strategiskt perspektiv, dels om i vilken omfattning kortsiktiga taktiska avsteg får göras från den strategiska inriktningen.

Strategisk förvaltning
På strategisk nivå beslutar direktionen hur valutareserven långsiktigt ska vara exponerad mot olika utländska valutor och hur den ska vara sammansatt av tillgångar i olika utländska valutor. Direktionen beslutar också om vilka typer av tillgångar valutareserven ska vara sammansatt av samt vilken genomsnittlig löptid de underliggande obligationerna ska ha.

Riksbankens valutareserv består av värdepapper i utländsk valuta som är lätta att omsätta och har låg risk, i huvudsak (cirka 90 procent) statsobligationer. Den resterande delen utgörs av obligationer utfärdade av vissa amerikanska institut, så kallade US-agencies, samt av vissa australiska delstater. Dessa obligationer ger normalt en något högre avkastning än motsvarande statobligationer.
 

Valutareservens strategiska sammansättning, procent

	USD	EUR	GBP	CAD	AUD	NOK
Värdepapper	30	50	10	5	5	–
Valutaexponering	20	50	10	5	5	10

Eftersom marknaden för norska statsobligationer är relativt liten och illikvid har Riksbanken valt att inte skapa en valutaexponering mot norska kronor genom att direkt investera i norska statsobligationer. Exponeringen mot den norska kronan åstadkoms istället genom placeringar i amerikanska obligationer, vars valutarisk omvandlas till norska kronor på det som kallas valutaderivatmarknaden. I övrigt överensstämmer Riksbankens tillgångsfördelning med valutafördelningen.

Taktisk förvaltning
För att ytterligare öka avkastningen på valutareserven bedriver Riksbanken taktisk förvaltning. Den taktiska förvaltningen innebär att medvetna avsteg görs från den strategiska inriktningen i syfte att öka avkastningen.  

Direktionen beslutar hur stora de taktiska avvikelserna får vara, det vill säga hur stora avvikelser från den strategiska förvaltningen som portföljförvaltarna får ta i syfte att få högre avkastning. Avvikelsemandaten är kopplade till ett avkastningsmål för den taktiska förvaltningen.