Riksbankschef Lars Heikensten talade vid ett möte i Sala om det aktuella ekonomiska läget och penningpolitiken.
”I början av december förra året publicerade Riksbanken senast sin syn på de framtida konjunkturutsikterna i vår omvärld och i Sverige. Vår bedömning då var att den globala BNP-tillväxten hade kulminerat. Fortfarande väntades dock tillväxten bli god och det internationella resursutnyttjandet därmed öka framöver. I stort sett står sig denna bild. Det är möjligt att det finns anledning att vara något mindre optimistisk om euroområdet då nyinkommen statistik visar en splittrad bild av konjunkturutvecklingen där. I USA förefaller den ekonomiska utvecklingen däremot vara fortsatt stark. Den naturkatastrof som inträffat runt Indiska Oceanen är en stor tragedi som hårt drabbat ohyggligt många människor. De makroekonomiska effekterna av det som hänt är i detta perspektiv verkligen inte det väsentliga. Ändå kan det, i ett anförande som detta, finnas skäl att notera att effekterna i makroekonomiska termer inte bedöms vara så stora ens för flertalet av de drabbade länderna”, inledde Heikensten.
”Såväl i Sverige som i euroområdet och USA är långräntorna fortsatt mycket låga i ett historiskt perspektiv. Kronan har försvagats något mot både euron och dollarn den allra senaste tiden. Utvecklingen på de finansiella marknaderna är dock i stort sett i linje med bedömningen i den föregående inflationsrapporten och min syn på de framtida finansiella förhållandena är därför i allt väsentligt densamma som i december”, sa Heikensten.
”I Sverige var BNP-tillväxten hög förra året. I december var Riksbankens bedömning att tillväxten skulle mattas av något i år och nästa år men trots det väntades resursutnyttjandet fortsätta att stiga framöver. Hittills har tillväxten understötts av bl.a. en stark exportkonjunktur men den inhemska efterfrågan har antagits komma att bidra i allt högre grad framöver. Sammantaget tycker jag inte att nyinkommen statistik föranleder någon större förändring av denna syn på de framtida konjunkturutsikterna. Utvecklingen på arbetsmarknaden har i stort sett varit i linje med den bedömning som gjordes i december. Efterfrågan på arbetskraft är alltjämt låg, men en fortsatt förstärkning av konjunkturen väntas medföra att sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker”, sa Heikensten.
”Inflationen uppgick i december till 0,4 procent respektive 0,8 procent enligt KPI och UND1X. Detta var lägre än vad som låg i vår bedömning i december och en följd av att den importerade inflationen blev lägre än väntat. Redan tidigare räknade Riksbanken med en låg inflation tydligt under målet för 2005. Först i slutet av den för penningpolitiken nu aktuella prognosperioden bedömdes inflationen öka och bli i linje med inflationsmålet, tillföljd av en fortsatt god efterfrågeutveckling och ett högre resursutnyttjande. Frågan är nu om det finns anledning att ändra bedömningen av inflationsprognosen på ett par års sikt till följd av den nya information som inkommit sedan i december. Min första försiktiga bedömning så här långt är att det inte gör det i någon större utsträckning, även om prognoserna på kortare sikt kan behöva justeras något”, konstaterade Heikensten.
”Däremot ser jag skäl att något försöka nyansera diskussionen om den ekonomiska utvecklingen och dess konsekvenser för penningpolitiken. Låt mig poängtera att uppläggningen av penningpolitiken aldrig varit så mekanisk som den ibland förefaller ha uppfattats. Fjolåret erbjuder i själva verket bra exempel på avvägningar som kan vara aktuella. Av protokollen från direktionens sammanträden framgår t.ex. att hushållens snabbväxande skuldbörda och prisutvecklingen på bostäder har funnits med i diskussionen. Risker på detta område kan det enligt min uppfattning ibland finnas skäl att väga in när beslut fattas om reporäntan. En annan fråga man kan behöva fundera på, och som diskuterades en del i slutet av 1990-talet, är hur man ska hantera det faktum att den nu låga inflationen till stor del beror på att priserna på importerade varor utvecklats svagt. Försök att motverka detta fullt ut genom att driva upp de inhemska priserna kan ha sina risker på sikt. Om den internationella prisbilden ändras kan ett alltför högt inhemskt pristryck visa sig ha etablerats. Möjligen förtjänar det också att nämnas att flera av de inflationsbedömningar som gjordes under fjolåret i princip hade kunnat motivera ett ännu lägre ränteläge eftersom prognoserna tydde på att inflationen skulle komma att ligga under målet under nästan hela den närmaste tvåårsperioden. Att jag ändå inte förordade ytterligare eller större räntesänkningar berodde inte enbart på att inflationen väntades vara i linje med målet på just två års sikt, utan även bl.a. på att efterfrågan utvecklades starkt. Att det är rimligt att ta viss hänsyn även till den realekonomiska utvecklingen, både för att den säger något om inflationen på längre sikt men också för att en stabil real ekonomisk utveckling är viktig i sig, har Riksbanken förklarat tidigare. Det framgår bl.a. av förtydligandet som direktionen gjorde 1999”, poängterade Heikensten.
”Vid det penningpolitiska sammanträdet nästa vecka kommer vi att börja med att lägga fast en ny bedömning för inflationen. Denna kommer som vanligt att vara av avgörande betydelse när beslut tas om reporäntan. Frågeställningar av det slag jag just berört kan därutöver komma att spela en viss roll i diskussionen”, avslutade Heikensten.