Valutareserven

Det mesta av den löpande förvaltningen i Riksbanken rör förvaltningen av valutareserven. 

Valutareserven tjänar två syften. Den ska i första hand kunna användas för att utföra Riksbankens uppdrag avseende penningpolitiken och den finansiella stabiliteten. I penningpolitiskt syfte ska valutareserven kunna användas för valutainterventioner, det vill säga köpa eller sälja den svenska kronan för att kunna påverka kronkursen. Ett syfte med en valutaintervention kan vara att signalera och understryka förändringar i penningpolitiken. För att värna om den finansiella stabiliteten ska valutareserven kunna användas för att ge tillfälligt likviditetsstöd till svenska finansiella institutioner med likviditetsproblem. Vid sidan av detta ska valutareserven också kunna användas till andra åtaganden, till exempel lån till utvecklingsländer eller länder i finansiell kris via Internationella valutafonden (IMF). 

Dessa uppdrag innebär begränsningar i hur valutareserven kan placeras. Valutareserven måste till exempel vara tillräckligt likvid, vilket innebär att dess tillgångar ska kunna omsättas till kassabehållning med kort varsel. Ett annat exempel kan vara begränsningar i vilka valutor och hur mycket av olika valutor som bör ingå.

I andra hand ska valutareserven ge Riksbanken och, i slutändan staten och därmed skattebetalarna, en god avkastning i förhållande till den risk som tas. Det ger utrymme att utforma valutareserven på ett annat sätt än vad som motiveras enbart av Riksbankens uppdrag och åtaganden. Risken i valutareserven får dock inte vara så stor att en väsentlig del av det egna kapitalet riskeras, och därmed potentiellt också Riksbankens finansiella oberoende och allmänhetens förtroende för Riksbanken.

Valutareservens sammansättning

Direktionen fattar beslut dels om hur valutareserven ska vara utformad sett ur ett långsiktigt strategiskt perspektiv, dels om i vilken omfattning kortsiktiga taktiska avsteg får göras från den strategiska inriktningen.

Strategisk förvaltning

På strategisk nivå beslutar direktionen hur valutareserven långsiktigt ska vara exponerad mot olika utländska valutor. Direktionen beslutar också om vilka typer av tillgångar som valutareserven ska vara sammansatt av samt vilken genomsnittlig löptid de ska ha.

Riksbankens valutareserv består av tillgångar i utländsk valuta som är lätta att omsätta och har låg risk, i huvudsak (mer än 90 procent) statsobligationer. Den resterande delen utgörs av obligationer utfärdade av vissa amerikanska institut, så kallade US-agencies, samt av vissa australiska delstater. Dessa obligationer ger normalt en något högre avkastning än motsvarande statsobligationer.

Genom att stora delar av valutareserven är placerad i utländska valutor uppstår en valutarisk som påverkar Riksbankens resultat. För att minska den risken gör Riksbanken placeringar i ett antal olika valutor utöver de som normal används för interventioner på valutamarknaden eller för likviditetsstöd. Banken placerar främst i euro (EUR) och amerikanska dollar (USD), men även i brittiska pund (GBP) och norska kronor (NOK) och australiensiska dollar (AUD) och kanadensiska dollar (CAD).

Riksbanken har en valutaexponering i norska kronor men äger inga norska värdepapper eftersom marknaden för norska statsobligationer är relativt liten och har låg omsättning. I stället placerar Riksbanken i amerikanska dollar, vars valutarisk omvandlas till norska kronor på valutaderivatmarknaden. I övrigt överensstämmer Riksbankens tillgångsfördelning med valutafördelningen.

Valutareservens fördelning på valuta och tillgångar, procent

Riksbankens valutareserv förstärktes under 2009 i EUR och USD. Även dessa värdepapper är lätta att omsätta, har låg risk och består enbart av statsobligationer samt statsskuldväxlar. Den genomsnittliga löptiden på dessa värdepapper är emellertid betydligt kortare än för övriga valutareserven och har i dagsläget en genomsnittlig löptid på cirka 1 år. Den förstärkta delen av valutareserven har ingen valutaexponering eftersom den är finansierad i EUR och USD.

Taktisk förvaltning

För att ytterligare öka avkastningen på valutareserven bedriver Riksbanken taktisk förvaltning. Den taktiska förvaltningen innebär att medvetna avsteg görs från den strategiska inriktningen i syfte att öka avkastningen. 

Direktionen beslutar hur stora avvikelser från den strategiska förvaltningen som portföljförvaltarna får ta i syfte att få högre avkastning. Avvikelsemandaten är kopplade till ett avkastningsmål för den taktiska förvaltningen.