Inflationsmålets tillkomst
Den 19 november 1992 tvingades Riksbanken överge den fasta växelkursen gentemot ECU:n, föregångaren till euron. Detta skedde efter en period med turbulens på valutamarknaden och spekulationer mot kronan. Sedan dess har Sverige en flytande växelkurs, vilket innebär att kronans värde mot andra valutor tillåts variera och bestäms på valutamarknaden.
Den 15 januari 1993 annonserade Riksbanken att penningpolitiken skulle inriktas mot att uppnå prisstabilitet (se pressmeddelandet nedan). När den fasta växelkursen övergavs hade kronans värde mot andra valutor försvagats (deprecierats) kraftigt samtidigt som det skett en del förändringar i indirekta skatter. Både deprecieringen och förändringarna av de indirekta skatterna gav upphov till inflationsimpulser. Därför angav Riksbanken att målet för penningpolitiken skulle börja gälla först från och med 1995.
Inflationsmålet är sedan dess definierat som att den årliga ökningen av KPI ska vara 2 procent. Att målet definierats i termer av KPI beror främst på att detta är det mest kända och använda måttet på inflation, att det omfattar en mycket stor del av hushållens konsumtion samt att det publiceras varje månad.
Varför just 2 procent?
En för hög inflation är skadlig för ekonomin eftersom inflationen brukar variera mycket när den är hög. En låg och stabil inflation skapar av flera skäl goda förutsättningar för en gynnsam ekonomisk utveckling (se vidare under rubriken "Varför inflationsmål?").
Men en alltför låg inflation är inte heller bra. Ett alltför lågt inflationsmål ökar risken för deflation, det vill säga att den allmänna prisnivån faller. Deflation har historiskt visat sig kunna skapa problem. När det är deflation kommer de framtida priserna att vara lägre än dagens. Eftersom det är billigare i framtiden väntar hushållen med att konsumera till dess att priserna fallit. Företagen skjuter å sin sida upp investeringarna tills priserna fallit. Detta gör att produktionen kan falla så länge som deflationen pågår. Det kan vara svårt att bryta en sådan deflationsprocess.
För att undvika deflation finns det därför skäl att sätta målet till ett positivt tal.
Sammantaget talar detta för att målet bör vara lågt men positivt. Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.
Nedan finner du pressmeddelandet från 1993 där inflationsmålet annonseras.