Riksbanken förvaltar finansiella tillgångar i första hand för att säkerställa möjligheten att uppfylla sina lagstadgade mål. I penningpolitiskt syfte ska det därför finnas beredskap att köpa eller sälja valuta för att kunna påverka kronkursen. I syfte att kunna säkerställa den finansiella stabiliteten är det dessutom nödvändigt att kunna ge tillfälligt likviditetsstöd till banker i såväl kronor som i utländsk valuta. Riksbanken tillhandahåller också lån till Internationella valutafonden (IMF), som i sin tur lånar ut pengar till utvecklingsländer och länder i finansiell kris.
Riksbankens finansiella tillgångar utgörs av guld- och valutareserven inklusive fordringar på IMF, tillgångar knutna till Riksbankens penningpolitiska verksamhet och övriga finansiella tillgångar. Valutareserven och guldreserven är normalt de största tillgångsposterna och de som berörs mest i den löpande förvaltningen.
Tillgångarna i guld- och valutareserven förvaltas så att Riksbanken alltid kan uppfylla sina uppdrag och åtaganden. Detta innebär begränsningar för förvaltningen, men i övrigt förvaltas tillgångarna precis som hos vilken kapitalförvaltare som helst för att ge så hög långsiktig avkastning som möjligt i förhållande till den risk som tas.
Riksbanken fattar varje år beslut om den strategiska inriktningen för tillgångsförvaltningen. Den anger bland annat hur valutareserven ska fördelas på olika valutor och tillgångar samt vilken genomsnittlig löptid tillgångarna i valutareserven ska ha. I samband med detta beslutar Riksbanken också hur stora avvikelser från den strategiska förvaltning som förvaltarna får göra i syfte att få högre avkastning. Denna taktiska förvaltning utvärderas mot ett jämförelseindex.