Print (PDF) - On this page / på denna sida - Borgia l. Borja [bå'rdJa], en ryktbar, urspr. spansk adelsfamilj - Borgis - Borglum [ba'eglem], Solon - Borgläger - Borgmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
istoria dell’ antica città Tadino nell’ Umbria</i> (1751).
Litt.: Gregorovius, "Lucrezia Borgia" (2 bd, Stuttgart
1875), Clément, "Les Borgia" (1882), Yriarte, "César
Borgia" (2 bd, Paris 1889), Pastor, "Geschichte
der päpste", III (3:e uppl. 1899), och Creighton,
"History of the papacy", IV o. V (2:a uppl. 1901).
T. H–r.
Borgis (förvrängning af fr. bourgeois, "borgerlig",
"ofrälse"), boktr., en tryckstil, som i kägeln håller
4 1/2 kvartpetit l. 9 typografiska punkter och alltså
står emellan petit och korpus. Borgis nyttjas vanligen
till tidningstryck. I Frankrike kallas denna typsort
gaillarde (hvaremot bourgeois är en inom diplomatiken
förekommande benämning på ett mellanting mellan
munkskriften och den moderna gotiska stilen).
Borglum [bå^gbm], Solon, amerikansk skulptör, f. 1866
i Utah, af dansk börd, växte upp på prärierna,
försökte sig som målare, studerade sedan vid
akademien i Cincinnati och i Paris för Frémiet samt
är numera bosatt i New York. Hans specialitet är
hästar; han har alltifrån barndomen studerat dem i
frihet och framställer dem med största omedelbarhet
och med intensivt lif. Bland hans arbeten märkas
grupperna Infångandet af vilda hästar och Vilda
hästar i flykt (världsutställningen i Paris 1900)
samt Den halta hästen, Spejande rödskinn, Hårdhändt
inridning, Nattpostering och Från prärien, fyra
monumentala fontängrupper på utställningen i S:t
Louis 1904. B. har äfven behandlat bufflar, tjurar
i strid m. m. G–g N.
Borgläger, krigsv., inkvartering af krigsfolk. Under
Gustaf I:s och hans söners styrelse var det inom
riket värfvade krigsfolket förlagdt i borgläger på
slott och kungsgårdar samt äfven på prästgårdar och i
städer. Sedan ersattes borglägret med penningar, och
benämningen har för länge sedan upphört att användas.
C. O. N.
Borgmästare. När i Sverige städer på 1200-talet
organiserades såsom särskilda judiciella och
administrativa samhällen, skedde detta under
inflytande från Tyskland, och efter tyskt mönster
inrättades då också borgmästarämbetet. I Bjärköarätten
(se d. o.) omtalas borgmästare såsom främsta medlemmar
af det råd, hvilket under ledning af en kunglig fogde
eller fogate skulle i staden handhafva rättsskipning
och administration. Enligt den omkr. 1350 utfärdade
allmänna stadslagen skulle inom rådet finnas
6 borgmästare, men endast en tredjedel af dem
tjänstgöra hvarje år. Mindre städer kunde dock hafva
ett mindre antal. Ursprungligen torde borgmästarna
liksom rådets öfriga medlemmar, rådmännen (se d. o.),
hafva årligen valts af borgerskapet, men rådet i
sin helhet blef snart permanent och fick rätt att
själft fylla uppkomna ledigheter inom sig, hvilket
årligen skedde vid valborgsmässotiden. En följd af det
starka tyska inflytandet var, att till 1471 hälften
af borgmästarna och rådmännen skulle vara tyskar,
men under den nationella rörelsen i sammanhang
med slaget vid Brunkeberg förmåddes rikets råd
att fyra dagar efter detta, 14 okt. 1471, förordna
att därefter städerna skulle styras af inländska
svenska män. Ordförandeskapet i städernas råd
tillkom fortfarande fogdarna, och detta förhållande
bekräftades genom 1634 års regeringsform. Men under
den närmast följande tiden öfvergick
ordförandeskapet till borgmästarna, i det regeringen lät
stadsfogdarna ersättas af borgmästare, som den själf
utnämnde bland personer med juridisk bildning. Om
en stad hade flera borgmästare, blefvo dessa nu
ordförande för olika afdelningar af rådet. Med
tiden fick ingen stad mer än två borgmästare, och
då blef den ene justitie-borgmästare, med dömande,
och den andre politie-borgmästare, med förvaltande
myndighet, i spetsen för hvar sin rådsafdelning. I
städer med blott en borgmästare utöfvade denne båda
funktionerna, men borgmästaren och rådet hade därvid
olika benämningar: såsom dömande myndighet
rådstufvurätt, såsom förvaltande magistrat (se d. o.).
Borgarståndet besvärade sig upprepade gånger
vid 1600-talets riksdagar öfver de kungliga
borgmästarutnämningarna, men regeringen gaf
undvikande svar, tills slutligen Karl XI gaf uppslag
till en anordning, som sedan blifvit rådande. Med
anledning af dylika besvär vid 1693 års riksdag
föreskref han nämligen såsom allmän regel, att vid
ledighet i borgmästarämbete magistraten tillika med
borgerskapet skulle få föreslå en kandidat, men
att denne skulle presenteras för konungen för att
erhålla kunglig fullmakt. Visserligen förbehöll sig
konungen vid samma tillfälle rätt att undantagsvis
direkt utnämna borgmästare och gjorde dessutom
förslaget beroende af landshöfdingens pröfning, men
dessa inskränkningar bortföllo under frihetstiden. I
1720 års regeringsform erkändes själfva principen om
förslags upprättande vid borgmästarutnämning, och i
k. resolution af 8 juli 1720 på borgarståndets besvär
fastslogs, att denna förslagsrätt helt och hållet
tillkom städerna själfva. Genom en k. resolution af
16 okt. 1723 med anledning af nya besvär bestämdes
därefter, att förslaget skulle omfatta tre personer,
och slutligen stadgades i konungaförsäkringarna
af 1751 och 1772, att inga borgmästare skulle utom
förslag påtvingas städerna mot deras vilja. I den
försäkran till rikets borgerskap och städer af
23 febr. 1789, som Gustaf III afgaf i sammanhang
med förenings- och säkerhetsakten, utlofvades att
denna förslagsrätt skulle orubbadt bibehållas, och
slutligen infördes i 1809 års regeringsform den ännu
gällande bestämmelsen, att konungen vid utnämnande
af borgmästare skall vara bunden inom ett förslag af
trenne behöriga (d. v. s. lagfarna) män. Till följd af
detta utnämningssätt är det svenska borgmästarämbetet
äfven organ för kommunal själfstyrelse, och det
märkliga är, att det lyckades bevara denna karaktär
på en tid, då byråkratismen just gjorde sitt triumftåg
genom Europa.
Att döma af en k. resolution af 1680 på borgarståndets
besvär synes man då ännu hafva tänkt sig, att
valrätten skulle tillkomma blott rådet (magistraten),
men i den ofvannämnda k. förordningen från 1693
gjordes, såsom nämndt, äfven borgerskapet delaktigt
däri, och denna dess befogenhet fastslogs genom
resolutionen af 16 okt. 1723. Denna ordning gällde
till riksdagen 1862–63, då valrätten utsträcktes till
de icke burskapsegande (d. v. s. ej till det egentliga
borgerskapet hörande) stadsbor, hvilka då tillerkändes
andel i riksdagsmannaval till borgarståndet, och
vid riksdagen 1865–66 bands befogenheten att välja
borgmästare vid valrätten till andra kammaren,
hvilket ännu gäller.
En väsentlig orsak till missnöjet med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
