EU-samarbete, övrigt

Deltagarkrets

Europeiska unionen (EU) har i dag 28 medlemsländer. Ett av medlemsländerna är Sverige, som gick med 1995. De nyaste medlemsländerna är Kroatien som gick med 2013, samt Bulgarien och Rumänien som gick med 2007. Grunden till dagens EU bildades 1952, då med bara sex medlemsländer.

Följande länder är medlemmar i EU: Kroatien, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Sverige blev medlem i EU 1995.

Förhandlingarna om EU-medlemskap pågår med Makedonien, Serbien, Turkiet och Montenegro. Dessutom har Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Serbien ansökt om medlemskap i EU.

Mandat/uppgifter

Samarbetet inom EU syftar till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken. Till grund för detta ligger ett fördrag, som i sin gällande utformning kallas Lissabon-fördraget, samt annan lagstiftning i form av förordningar och direktiv med mera. Bland målen ingår att främja ekonomiska och sociala framsteg, uppnå en hög sysselsättningsnivå samt en väl avvägd och hållbar utveckling. Medlen för detta är att skapa ett område utan inre gränser, att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen samt att upprätta en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta. Euron har införts som gemensam valuta i nitton EU-länder (Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike).

Till unionens institutioner hör bland annat Europaparlamentet, EU:s råd, EU-kommissionen och EU-domstolen. Rådet beslutar om gemensam lagstiftning, i flertalet fall tillsammans med Europaparlamentet.

Se vidare även Europeiska centralbankssystemet (ECBS).

Kort historik

EU-samarbetet har utvecklats successivt efter andra världskriget. Milstolpar är bildandet av Kol- och stålunionen 1951, Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) genom Romfördraget 1957 samt ombildningen till EU genom Maastrichtfördraget 1992. Därefter har fördraget reviderats efter toppmöten i Amsterdam, Nice och Lissabon. Antalet medlemsländer har successivt växt från de ursprungliga sex länderna och samarbetet har både fördjupats och breddats. Ett program för att förverkliga en inre marknad med full rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer antogs 1985. Den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) inleddes 1999 då valutaunionen upprättades. Från 2011 omfattar den sjutton EU-länder. Sverige anses inte uppfylla alla fördragets villkor för att införa euron och står utanför valutasamarbetet.

Beslutsformer/deltagarformer

Riksbanken berörs främst av samarbetet på det ekonomiska och finansiella området.

Informella Ekofin

Vid de informella Ekofin-mötena träffas finansministrarna och centralbankscheferna i samtliga EU-länder. Mötena äger rum två gånger per år för att diskutera frågor av gemensamt intresse. Inga formella beslut fattas vid dessa tillfällen, men överenskommelser kan nås om politiska riktlinjer för det vidare samarbetet inom EU. Finansministrarna träffas även vid formella möten i Ekofin-rådet, vanligen varje månad, då beslut fattas om bland annat den ekonomisk-politiska samordningen inom EU samt, i samverkan med Europaparlamentet, finansiell lagstiftning för EU:s inre marknad.

Härutöver deltar Riksbanken, huvudsakligen tillsammans med Finansdepartementet, i närmare 15 kommittéer och arbetsgrupper inom EU. De viktigaste är följande:

Ekonomiska och finansiella kommittén (EFK)

Varannan månad träffas statssekreterare i finansdepartementen och vice centralbankschefer från EU-länderna samt representanter för ECB och kommissionen. Kommittén träffas dessutom ungefär en gång per månad med enbart finansdepartement, ECB och kommissionen. EFK:s främsta uppgift är att ge råd i viktiga ekonomisk-politiska och finansiella frågor till Ekofin-rådet och kommissionen. Två gånger om året diskuterar EFK specifikt finansiella stabilitetsfrågor. Även EU:s tillsynsmyndigheter, European Supervisory Authorities (ESA), och European Systemic Risk Board (ESRB) involveras i detta arbete. EFK förbereder också överenskommelser om inträde och centralkurser i växelkursmekanismen ERM2. Till EFK hör en grupp ställföreträdare, som förbereder kommitténs möten, samt fasta underkommittéer för frågor rörande IMF, euromynt, statistik och statsupplåning. Bland dessa är Riksbanken företrädd i ställföreträdarkommittén och i underkommittéerna för IMF och euromynt. När det gäller monetär och finansiell statistik samt betalningsbalansstatistik deltar företrädare för Riksbanken i arbetet inom EU:s statistikbyrå Eurostat. Riksbanken kan också delta i arbetet i EU:s kommitté för ekonomisk politik (KEP) som huvudsakligen diskuterar ekonomiska strukturfrågor.

Europeiska banktillsynskommittén (EBA)

Företrädare för banktillsynsmyndigheterna och centralbankerna i EU-länderna träffas 5 - 6 gånger per år. Kommittén har till uppgift att främja en enhetlig tillämpning av regelverket i medlemsländerna och en samordning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna. Motsvarande kommittéer finns även för försäkring och värdepapper, men Riksbanken medverkar inte i dessa.

Viktiga frågor för Riksbanken

Finansiell reglering, tillsyn och krishantering

Riksbanken fäster bland annat stor vikt vid att det skapas effektiva former för att hantera finansiella kriser som har återverkningar i flera EU-länder. Riksbanken stöder också initiativ för att stärka samarbetet mellan nationella myndigheter för att underlätta den löpande tillsynen av verksamhet över nationsgränserna och hanteringen av akuta krissituationer. Och Riksbanken vill främja en fortsatt finansiell integration inom EU och stöder ett antal initiativ till ett harmoniserat finansiellt regelverk.

Regelverket för övervakning av offentliga finanser

EU:s stabilitets- och tillväxtpakt syftar till att de offentliga finanserna i medlemsländerna ska vara varaktigt hållbara. Riksbanken verkar för att regelverket tillämpas på ett konsekvent sätt för att förebygga obalanser i de offentliga finanserna och för att, i fall av avvikelser, återföra utvecklingen till hållbar balans.

Rättvisande granskning av Sverige

Kommissionens granskning av svensk ekonomi och svenska förhållanden i övrigt ska vara korrekt och rättvisande. Konvergensgranskningarna avseende förutsättningarna för att delta i valutaunionen bör innebära en likabehandling med länder som gått med tidigare; växelkurskriteriet och lagstiftningen om Riksbanken är centrala aspekter i denna granskning.

Mer information om EU-samarbete i Bryssel finns under externa länkar, se nedan. Informationen är mestadels på engelska men finns delvis på svenska.