Inflationsmålet

Riksbankens inflationsmål infördes 1993 och började gälla från 1995 (läs mer om historiken kring inflationsmålet). Tanken med ett inflationsmål är att det ska fungera som ett riktmärke som vägleder förväntningarna som finns i ekonomin om den framtida inflationen. Inflationsmålet underlättar för hushåll och företag att fatta välgrundade ekonomiska beslut och lägger grund för välfungerande pris- och lönebildning. Inflationsmålet är på så vis ekonomins "nominella ankare". Sedan det infördes har inflationsmålet bidragit till att svensk inflation kommit ned på en låg nivå och varit betydligt mer stabil än på 1970- och 1980-talen. Inflationen varierade då kraftigt från år till år och var i genomsnitt nästan tvåsiffrig. Sedan inflationsmålet infördes har dessutom tillväxten i ekonomin i genomsnitt varit högre och reallönerna ökat mer än under de två föregående decennierna. Att svensk ekonomi fungerar bättre beror förstås även på andra reformer som genomfördes under 1990-talet.

Varför låg och stabil inflation?

Riksbanken och de flesta andra centralbanker runt om i världen fokuserar på att hålla inflationen låg och stabil eftersom det skapar goda förutsättningar för en gynnsam ekonomisk utveckling. En hög och varierande inflation gör att osäkerheten om hur priserna kommer att utvecklas framöver ökar, vilket gör att räntorna och därmed lånekostnaderna blir högre än de annars skulle ha varit. Det blir också svårare för hushåll och företag att planera och fatta ekonomiska beslut och det påverkar fördelningen av inkomster och förmögenhet mellan olika grupper på ett godtyckligt sätt. Allt detta kan göra att viljan och möjligheten att till exempel investera i nya produkter och maskiner minskar och att aktiviteten i hela ekonomin hämmas.

Varför just 2 procent?

Det viktiga är att inflationen är låg och stabil.

• För hög inflation är problematiskt eftersom det brukar innebära att inflationen varierar mycket. Det skapar osäkerhet som påverkar ekonomin på ett negativt sätt (se ovan).
• För låg inflation ökar risken för deflation, det vill säga att den allmänna prisnivån faller vilket historiskt har visat sig skapa stora problem i ekonomin.

Det finns flera skäl till att inflationsmålet sattes till just 2 procent då det infördes:

• Inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades och det var en vanlig nivå på inflationsmålet hos andra centralbanker.
• Ett mål på 2 procent ansågs också ge ett tillräckligt stort handlingsutrymme för penningpolitiken, det vill säga att det fanns tillräckligt utrymme att sänka räntan för att få upp inflationen i lågkonjunkturer utan att räntan skulle slå i golvet (som de flesta då ansåg vara 0 procent).
• Med en inflation på 2 procent underlättas också nödvändiga justeringar av relativa priser och löner.

Flexibel inflationsmålspolitik

Riksbanken och andra centralbanker som har ett inflationsmål bedriver ofta inflationsmålspolitiken på ett flexibelt sätt. Det innebär att man samtidigt som man försöker uppnå inflationsmålet också tar hänsyn till hur realekonomin utvecklas.

Variationsbandet – inflationen varierar kring målet

Sedan september 2017 använder Riksbanken sig av ett variationsband om 1–3 procent för utfallen för KPIF-inflationen för att illustrera att penningpolitiken inte kan detaljstyra inflationen. Variationsbandet syftar till att visa att inflationen varierar kring målet och inte kommer att vara exakt 2 procent varje enskild månad. Målet för penningpolitiken är dock fortfarande att inflationen ska vara 2 procent, variationsbandet om 1–3 procent är inte ett så kallat målintervall.